quotesbyM

Jag vet hur det är. Allt det här med fjärilar i magen, eufori, lycka och att må illa så kär man är, jag vet hur allt det där är. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men i januari 2012, så kom en jättefin pojke in i mitt liv. Jag mådde så dåligt, och ville ta mitt liv nästintill varje kväll. Jag var fjorton och han var sjutton. Och efter sex dagar så var det vi. Innan vi ens träffat varandra så blev vi tillsammans. Och så när vi skulle fira en månad kom han ner. Jag var nervös, han också, men vi visste redan allting om varandra. Och när vi träffades så kändes allting overkligt, typ shit kan det vara såhär bra? Kan någon vara så här fin? Vi bodde exakt 62,4 mil ifrån varandra, räknade vi ut. Men vi var så illa tvugna att överleva det avståndet, för vi älskade varandra. Allting blev bättre med honom nära mig, och jag blev så beroende av honom. Men han hade ett tragiskt förflutet, precis som jag, och det åt upp honom inifrån. Så efter åtta månader, med extrema upp och nedgångar så orkade han inte mer. Och han gjorde slut. Kvar var jag, ensam och övergiven. Jag satt i ruiner av vad vi varit, av hela mitt egna liv. Hur fan skulle jag klara mig själv? Jag slutade äta, jag slutade gå till skolan och jag förlorade alla mina vänner. Till och med mina föräldrar gav upp på mig. Jag slog i botten så hårt, och jag visste inte vad jag skulle göra. Och i oktober så kom en annan kille, en som var snäll och bra. Som inte frågade saker hela tiden och som pratade med mig till klockan tre på natten. Han bodde också ca. 60 mil ifrån mig och ville inte ha distans. Och jag föll för honom också. I mitt desperata försök att hitta lycka. Han räddade livet på mig många gånger, mer än vad jag kan räkna till. Sakta så började jag bygga upp mitt liv. Jag sökte hjälp. Och jag fick den. En diagnos, medicin och regelbunden samtalskontakt. Man tycker att det ska hjälpa, och det gjorde det i början. Jag gick i en grupp en gång i veckan med fyra andra som hade samma diagnos som jag. Och jag lärde mig mer och mer om mig själv. Samtidigt som han hela tiden var där och såg stegen jag tog, både framåt och bakåt. Han såg allting och vägrade att lämna mig. Och egentligen har han inte gett mig någon anledning att inte lita på honom. I mars åkte jag upp dit han bor, men vi träffades inte. Jag var där bara över helgen och han var sjuk. Så jag åkte hem igen. Fortsatte gå i skolan, fortsatte äta, sova och jobba för att bli bättre. Och i juni så åkte jag upp igen, och vi träffades. Och efter några dagar så var det han och jag, och jag kände mig trygg. Säker. För han var stabil, och det gav så mycket trygghet. Han ville se mig, han hjälpte mig på alla möjliga sätt. Och så kändes den där hösten inte så jobbig längre, den kändes åtminstone värd all smärta. Och allt jobb lönade sig, jag blev faktiskt bättre den där sommaren. Och vi sov tillsammans nästan varje natt i två månader, jag var glad mestadels av tiden och han klandrade inte mig för hur jag mådde. Och det kändes jätteskönt. För mitt mående stod i vägen för så mycket annat, men han ville inte se det som ett hinder för oss. Och jag kunde vara mig själv. Men så kom den dagen. Dagen då jag valde att träffa mitt ex igen. Och gamla känslor kom upp till ytan. Det var skönt att få känna starka saker igen, att få älska någon gränslöst. Och den första kärleken är alltid starkast. För det är som de säger. Jag gjorde slut med han jag var tillsammans med och gick tillbaka till han som sårat mig något enormt. För att jag ville ha det där vi hade igen, det som aldrig var säkert. Och jag var så glad, för han ville ha mig. Allt jag någonsin ville var bara att han skulle älska mig, men det var för mycket. Åtminstone kändes det så. Nätterna vi spenderade tillsammans denna hösten var fyllda av ångestattacker, skrik och panikgråt. Mest från min sida, för jag inte kunde fatta varför jag hade så ont hela tiden och varför det aldrig kunde ta slut. Och återigen så skrämde det iväg honom, han sa att vi var kaos hela tiden och jag orkade inte kämpa för att vi skulle hålla. Så den där fredagen kom, då han skickade ett sms om att det var slut. Och jag bara godtog det, orkade inte skrika på honom. Orkade inte ringa honom och gråta i luren. Jag orkade inte bära oss längre. Så jag gav också upp. För om han inte kunde älska mig, varför skulle jag älska honom? Och så tog allting form igen, att bygga upp mig själv. Men det är annorlunda nu än det var för ett år sen. Jag skriker inte i min kudde, jag går upp på morgonen, jag skickar inte paniksms till honom. För jag har gett upp. Och genom allting så har killen jag träffade och var tillsammans med i två månader funnits. Han har vägrat vika sig, vägrat ge upp på mig trots att jag sagt att jag inte orkar längre. Han vägrar låta det sjuka vinna över mig. Och jag fattar inte hur man kan vara sån. Vara så god, och inte lägga gamla saker på någons axlar. Hur man bara kan finnas där efter något sånt? Jag förstår inte. Men jag hoppas någon dag att jag kan göra det.