quotesbyM - Saker jag har skrivit.

Och vi hade hela världen på våra axlar.

" I skolan är det tomt, man hör inte hennes röst eka i salarna längre. Man hör inte hennes långa argumentationer med lärarna om oviktiga saker. Man ser inte hennes leende så fort man går in genom huvudentrén. Man har inte det privilegiet längre, att man får lov att krama henne och äta lunch med henne varje dag. Det är borta som så mycket annat, och jag vet inte om hon kommer tillbaka. Jag är så rädd för att hon aldrig kommer bli frisk. Och jag delar den rädslan med så många andra. Hennes bror, hennes mamma, hennes pappa, hennes lärare, hennes vänner och hennes läkare. Alla har samma rädsla att hon kommer förlora kampen till slut. Det är självklart ingenting man säger högt, för man vill ju inte att hon ska ge upp. Man vill så gärna ta all hennes smärta och lägga på sina egna axlar. Jag tror att smärtan hon dagligen upplever är tusen gånger svårare än vad man kan föreställa sig, men jag hade gjort allting för att ta all smärta ifrån henne. Och det hade jag gjort tusen gånger om bara för att slippa se hur hon viker sig för sjukdomen som plågar henne varje vaken sekund.

Att bara se den lyckligaste människan man vet byta skepnad sådär, det är så smärtsamt. För först så förstår man ju inte riktigt vad det är som händer, och när man väl gör det så är det redan försent. För då har mörkret redan tagit henne. Och jag vet att hans död tog hårt på henne, men hon förstår ju inte, hon fattar inte att det kommer ta lika hårt på alla oss om hon gör samma sak. Man får lust att skaka om henne, be henne att vakna. Man vill så gärna be henne äta som hon ska och säga till henne att sluta stirra in i väggen hela tiden. Men man gör liksom inte det, för man är rädd vad som kommer hända då. Som att man kommer råka ta sönder henne och det vill man inte. Man vill så gärna bara ta henne i handen och gå ut genom de tunga dörrarna. Visa henne friheten, be henne att le och säga att vi delar det här, du och jag mot alla de jävla monstren, vi kommer klara det. Men det fungerar inte så. ”Hög suicidrisk och en allmän fara för sig själv samt andra” står det i hennes journal. Och det är ju helt sjukt hur det kunde bli så där, hur allting kunde ändras så jävla snabbt. Det känns som att det tog en dag, om ens det, och sen hade vi förlorat henne.

Det var en dag i sjuan, på idrottslektionen, som jag märkte det. Jag visste att hon mådde dåligt, det var svårt att gå miste om det. Hon som alltid brukade skratta först av oss blev plötsligt helt tyst. Och då var det klart att man märkte. Vi stod i omklädningsrummet efter en lång och jobbig idrottslektion. Det var på den tiden hon fortfarande orkade bry sig om betygen och att hålla upp en fasad för alla. När hon drog av sig sina träningsbyxor så såg man dem. Vissa var rosa och vissa mörkt röda, några var djupare än andra. De löpte längs hela hennes högra lår. Hon vände sig snabbt om, i hopp om att vi inte hade märkt. Men jag såg det, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för att läka henne. Det var bara jag som hade hunnit se det, de andra var för upptagna med att jämföra midjemått och prata om kläder. Hon drog på sig sina jeans snabbt och satte sig för att vänta på mig, och man såg oron i hennes ögon. Frågorna var så många: varför? Varför lät du mig inte läka dig? Varför älskade unge skulle du göra någonting sånt mot dig själv? Du som alltid varit smalast och vackrast, som alltid haft långt hår och ett rakt leende? Jag fick veta senare att det inte hade med vad som befann sig på utsidan att göra. Att det egentligen handlade om att döda demoner som befann sig på insidan.

Stockholm

Vad som hände sen är svårt att förklara. Det blev en kaosartad vecka uppe i Stockholm, och hennes kusiner var knappt hemma. Hon slutade inte skada sig där, och det var väldigt svårt. Jag såg ju henne, jag såg hennes sår och jag ville trösta henne. Jag ville ta bort all smärta hon kände och göra henne hel. Och jag förstod liksom inte varför, varför hon fortsatte göra det nu när jag visste? Skulle det alltid vara så här? Många som aldrig varit där förut vet inte hur svårt det är att sluta. Hon försökte förklara det där för mig så många gånger. Men det gick aldrig riktigt in, det var väldigt svårt att förstå. Och det är det än idag. Jag tror inte någon som inte har gjort det på riktigt kan förstå alla känslor bakom det. Till slut fick jag ännu mer panik, och hennes föräldrar hade inte en blekaste aning om vad som pågick. För hon var ju så himla bra på att dölja det. Det fanns dagar då hon inte hade någon energi alls, då hon skyllde på magont och sov hela dagen. Och så fanns de dagar hon faktiskt existerade, då man kunde se kämparglöden i hennes ögon. Då hon var tillbaka igen, och mörkret inte hade tagit henne helt. Jag kan inte räkna alla de gånger jag fick hjälpa henne lägga om hennes sår, plåstra och krama bort smärta. Sådant som man egentligen inte ska kunna när man ska börja åttan, sånt fick jag lära mig. Jag försökte verkligen rädda henne, men det fanns ingen som egentligen kunde göra det. Ingen mer än hon själv. De brukade säga till oss att vi hade hela världen på våra axlar, men vi nekade det. Men idag, när jag kollar tillbaks på allting vi upplevt tillsammans så kan jag faktiskt hålla med. Vi var fjorton år och bar hela världen på våra axlar. Vi höll hemligt allting om våra liv för vi var så rädda för vad som skulle hända om någon fick reda på det. Hon blev sjuk väldigt tidigt, men ingen ville se det. För jag tror faktiskt det var flera som såg det, men förnekade det. För att det var för svårt för de att se att hon bara tynade bort. Och de tog aldrig sitt ansvar. Det var nog därför vi började hålla käften om saker som var för tunga att bära. För att vi var rädda att ingen skulle ta oss på allvar. Och där hade vi faktiskt rätt, för det var det ingen som gjorde. Åtminstone inte det första året. "

Jag hoppas att det här en dag kommer vara nerpräntat på bokblad. Jag ska kämpa för att detta ska bli färdigt. Femtio sidor är skrivna och fler ska det bli. (obs att detta är fiktivt)