och det du håller på med är sjukt
Jag vill skriva ett lyckligt och glatt inlägg. Berätta för er att sen jag skrev sist har jag hittat kärleken, dansat vid midnatt och somnat lycklig. Jag vill säga till er att livet slutar göra ont, att det finns en lycka man kan finna om man bara kämpar för det.
Tyvärr så tänker jag inte göra det. Sen jag skrev sist har jag trampat i fel banor, tagit mina lugnande rent för ofta och somnat skakandes av gråt klockan fyra på morgonen. Jag har skolkat från mina kurser, åkt till Stockholm och försökt ta tag i mitt liv igen genom många samtal med min behandlare. Men det finns också en gräns för hur mycket jag är villig att kämpa för att det ska bli dugligt, en gräns jag på sista tiden varit otroligt nära att nå. Jag undrar också om lyckan finns där ute, om den finns för trasiga människor så som jag är, och som jag vet att en del av er också är. Jag återkommer kanske med ett svar om jag någonsin finner den, och det kan väl ni också göra om ni funnit den, så vi alla andra som trampar runt har något att leva på så länge.
Jag vet att jag vart väldigt strulig sen det nya året började, jag har gått från säng till säng, från man till man i min jakt på att känna någonting igen. Jag vet att det aldrig är ett bra sätt, men det är mitt sätt att hantera min ensamhet. Den senaste månaden har jag faktiskt hittat någon, någon som får mig att känna mig trygg men som ändå gör mig så satans livrädd. Och i denna situationen jag är i, så vet jag inte vad som är bäst, att stanna, eller att göra som jag brukar; fly.