Jag brukade vara så duktig med orden. Duktig på att beskriva hur jag känner. På vilket sätt det gör ont och varför. Det känns som att ju äldre jag blivit, ju mer har jag tappat kontakten med orden. Texten som förut vart det enda sättet för mig att få
ur mig det jag kände just i stunden. Nu vet jag inte. Jag har varit sjukskriven sedan den 15 september, närmre sex veckor. Helger som numera är kantade av alkohol och klibbiga dansgolv brukade förut bestå utav jobb eller filmkvällar. Ångesten
tar ut sin rätt. Jag dricker för att slappna av, för att ha roligt en stund, fast mest nog för att slippa känna någonting. För att få rymma ifrån verkligheten och ångesten en kväll. Den enda gång jag klarar av att träffa människor som inte består utav
min familj är när jag har alkohol i blodet. Är det sorgligt? Most likely är svaret ja på den frågan. Jag tror att jag måste slå i bottnen ganska hårt innan jag inser vad jag håller på med. Jag vågar inte erkänna för någon varför jag dricker, inte
ens för mig själv egentligen. Vågar inte säga det högt, jag är nog för rädd för att vara som mina egna föräldrar.
I läkarintyget står där: recividerande depression, svår episod utan psykotiska symptom samt ångesttillstånd, ospecificerat. När de frågar mig om jag har tankar på att avsluta mitt liv så vet jag inte vad jag ska svara. För jag vill inte dö egentligen,
men samtidigt vill jag inte leva heller. Jag är inte lycklig, jag känner ingenting. Det gör mig galen. Jag vantrivs med mig själv till den punkten att jag skulle vilja göra flertalet ingrepp för att ens stå ut med mig själv. Min spegelbild hånskrattar
åt mig. Det finns så mycket att berätta egentligen, men min ork tar slut ganska snabbt. Är mest likgiltig inför allting. Vill bara få känna mig hel, glad och stå ut med mig själv någon gång.