Snälla bli min igen

Ibland saknar jag honom så det värker i hela min kropp. Ibland vill jag bara springa ner för de fyrtio trappstegen och springa dem två minuterna hem till honom, knacka på hans dörr och lägga mig i hans säng i fosterställning och be honom komma tillbaka. Jag vill ha honom, mest på natten när mina tankar är som mörkast och endast hans pussar kan ta bort udden av det. Jag vill kunna smeka honom över hans kind, känna hans smilgrop när han ler, jag vill kunna somna med mitt huvud på hans bröst och med armarna tätt omkring hans kropp. Jag vill höra hans andetag när han sover och låta honom väcka mig med hans händer över min kropp. Men det kommer aldrig hända igen, för vi lyckades ta sönder någonting innan det ens fått en start. Jag älskade honom, med varje millimeter av min kropp, jag brydde mig om honom mer än vad jag någonsin brytt mig om någonting i hela mitt liv, han var mitt liv och jag lät honom vara det.

Så jag vill kunna springa dem två minuterna så det värker i benen, om jag så ska snubbla på vägen, jag vill göra allt för att få tillbaka honom igen. Jag är villig till att göra vad som krävs för att få honom att inse hur mycket jag älskar honom, men tyvärr så vill han inte längre. Och jag kan bara acceptera det, det känns som att jag bara kan stå och se på. Och inte göra någonting, för han älskade aldrig mig, och jag var för rädd för att berätta hur jag kände. 

Jag vill tänka att det kommer bli bättre såhär, men jag snubblar runt i gamla vanor, jag har blivit någon jag var innan och som jag lovade mig själv att aldrig bli igen. Någon jag absolut inte kan vara stolt över. Jag dricker för att jag är uttråkad, jag träffar nya killar varje helg för att jag saknar honom och bara vill ha någon nära mig, jag får ett rykte om mig som jag aldrig kunnat tro men som jag är för utmattad för att bry mig om. 

Men mest av allt är jag nog trött, trött på att all vaken tid tänka på honom, på hela hans existens och sakna honom. Fyfan vad jag är trött på det. 
Min vardag. | |
Upp