quotesbyM

Kollade igenom mitt gamla weheartit album och hittade en massa bilder som bara gör mig ledsen. Hur jag kunde mått så dåligt som jag gjorde, att jag mådde så dåligt att jag inte orkade leva längre, att det gick så långt att jag skrev självmordsbrev och en sen vinterkväll satt sex timmar inne på psykakuten. Idag förstår jag hur dåligt jag mådde, jag förstår hur man känner när man inte orkar leva längre. Det är inget jag egentligen vill kunna förstå, men jag gör det, fullt ut. 

Ibland tänker jag på hur det hade kunnat gå, hur farligt det var att leka med rakblad och svält, vart jag egentligen hade kunnat hamna. Antagligen på en låst avdelning, ett behandlingshem eller ännu värre; jag hade kunnat vara död.

Hade jag tagit mitt liv när jag mådde så dåligt så hade jag aldrig fått uppleva allting som jag fått göra idag. Jag sitter med hela handleder, läkta sår som nu är ärr och en hälsosam relation till mat idag. Något jag inte ens vågade drömma om för två år sen. Jag har min behandlare, min familj och mina vänner att tacka för det, men inte minst mig själv. Att jag vågade, vågade välja livet och inte bara tog slut på det. 

Och jag förstår dom som inte orkar, dom som faktiskt dog i sitt krig tillslut. Jag tycker det är själviskt men samtidigt inte. Man för över sin smärta till alla sina nära, och man avslutar sin egen. Men jag förstår, för i den stunden tänker man inte, man gör vad som helst bara för att det ska sluta göra så förbannat ont i en. Jag kommer ihåg mitt samtal med läkaren inne på psykakuten, jag kommer ihåg att jag sa att jag aldrig skulle kunna göra så mot dom jag älskar. I det ögonblicket trodde jag inte på det själv, men jag vet att det är sant. Och det var det som var min vändpunkt. Jag ville aldrig göra någon illa i kriget mot mig själv, men jag tog sönder så många i min närhet. Min bror klarade knappt av att se på mig, min mamma kämpade för mitt liv och min pappa kollade till mig flera gånger i timmen när jag sov. Mina vänner fick tvinga mig in i matsalen för att jag skulle äta, något man aldrig ska behöva göra, oavsett ålder, men som dom gjorde för dom älskade mig. 

Och jag älskar min familj och mina vänner för det dom gjorde, för hur dom försökte hjälpa mig upp igen. Nätter som dom spenderade vid min sida när ångesten var för hög, timmar som mina ex suttit vid matbordet med mig för att få mig att äta och timmar som dom bara vaggat mig i sin famn för dom var för rädda för att förlora mig. Panikartade situationer där dom sprungit för att hämta papper och stoppa mina sår från att blöda, det är sjukt för mig att tänka på det men jag måste, det är enda sättet att förlåta mig själv på.

Jag vill bara få sagt att det inte är värt att svälta sig till size zero och svimma i duschen för att bli omtyckt, för jag blev allt annat än det. Jag blev en helt annan människa, någon som skrek och grät bara för att jag inte ville ha i mig näring. Jag skadade så många som än idag finns kvar i mitt liv, som har läkt tillsammans med mig och fortfarande älskar mig. Och jag skulle aldrig välja ett sjukt liv framför ett friskt, men tyvärr finns det dom som skulle det. För det ska vara fint, för att man romantiserar det. Men inget med panikångest, ätstörningar eller depression är fint. Det tär bara sönder en. 

Så om någon av er som läser sitter i det   jag gjorde, tänk på att det blir bättre, kanske inte med en gång men det blir bättre. Och försök vara fina mot era nära för dom är bara oroliga och vill er väl. Och jag lovar att livet kommer bli fint, för kan jag så kan du.