quotesbyM

 

På väggen, snett ovanför min säng, hänger en bild på dig. På bilden är du sjutton år gammal, har brunt hår och har din arm runt mina axlar. Jag var fjorton år gammal, hade ingen aning om hur man gjorde i ett förhållande och vi bråkade hela tiden. Men just den dagen, då bilden togs, då hade vi inte tjafsat på hela dagen. Det var en av de bra dagarna, en av dagarna då jag inte låg i sängen med ryggen mot dig och grät. Vi åkte ett turisttåg genom skogen, åt kanelbullar och drack saft och du log mot mig hela tiden. Jag mådde bra och ville inte förstöra den dagen, så jag åt trots att det tog emot, för dig, för att allting kretsade kring dig just då. På kvällen när vi kom hem, när du och min bror hade badat tillsammans och jag hade suttit på stranden och kollat på, så höll du om mig när du stängde dörren efter oss. Den kvällen var den första gången vi låg med varandra. Vi låg med varandra i sängen, i soffan, på golvet och i fönsterkarmen. Efteråt när vi skulle sova så strök du bort en hårslinga som fallit ner i mitt ansikte och viskade i mitt öra "jag älskar dig". Och första gången på väldigt länge så sa jag det tillbaka.

 

Jag hoppades på att dagarna vi spenderade där på den ön skulle fortsätta vara som den dagen, att vi skulle fortsätta äta kanelbullar, bada i havet och ligga med varandra på alla ställen som var tänkbara. Men det blev inte så. Vi två gled isär mer och mer, jag grät varje dag och du spenderade otaliga timmar åt att ligga i sängen och trösta mig istället för att vara ute i den trettiogradiga värmen och spela kubb med resten av min familj. Du frågade mig gång på gång varför gråter du, och jag svarade att jag inte visste. För det gjorde jag inte. 

 

Efter en vecka  packade vi in våra väskor i bilen, åkte sju timmar hem till mig och bråkade hela vägen. Jag följde med dig hem, inte för att vi egentligen ville det, utan för att biljetterna redan var bokade och för att vi bara hade denna tiden tillsammans innan plugg och vänner skulle ta upp resten av vår tid. Jag var hos dig i två veckor för att vara exakt, vi gick på stan, umgicks med dina vänner och drack cider varje dag. Vi försökte hitta tillbaka till den där dagen på Öland, då du tog min oskuld och jag tog din, då du inte kunde sluta säga att du älskade mig enda tills jag somnade. Men hur mycket vi försökte så blev det bara fel. Dagen innan jag åkte hem hade vi sex till slutet av Romeo och Juliet, och efteråt grät jag, du höll om mig och pussade mig i nacken. Vi sa ingenting, för vi båda visste det innerst inne. 

 

Dagen efter körde din morfar mig till tågstationen, jag satte mig på tåget och du kysste mig innan du gick. Inget hejdå, ingenting. Du skrev ett sms någon timme senare som löd "jag saknar dig". Och jag svarade inte, jag ville bara hem. 

 

Jag festade hela den veckan, det var festival och jag drack cider och gick på konserter och vi pratade inte alls. När vi inte hade träffats på en vecka skrev du att du inte visste om detta fungerade, jag förstod vart du ville komma och jag satt i en bil på väg hem till min pappa med gråten i halsen. Efter ytterligare två timmar av krampaktiga och panikartade sms skrev du "det är över" och jag grät tills det inte gick och andas. Efter några dagar skrev jag till dig; nu vet vi båda varför jag grät hela sommaren, och både du och jag visste att det var såhär det skulle sluta. 

 

Nu, när du är tjugo och jag är sjutton så kan vi prata med varandra igen. Utan några bråk, utan någon panik, vi kan vara vänner. Du lärde mig att älska någon, och jag kan nog aldrig tacka dig nog för det.