quotesbyM

 

Jag ifrågasätter mig själv otroligt ofta, ser mig själv som en väldigt hemsk människa och vill helst inte ha någon för nära inpå för deras eget bästa. Jag är ju sjuk, det finns ingen annan förklaring, varför skulle jag annars sakna allt destruktivt jag hållit på med genom tiderna? Jag saknar kicken av att inte äta, jag saknar att klara av det vilket jag inte är kapabel till längre. Och jag saknar smusslandet med rakbladen, långärmade tröjor och att inte byta om framför någon annan, varför är det så? För om jag tänker tillbaka på det så kan jag komma ihåg att jag grät väldigt ofta över att ingen visste om det, att jag tyckte det var jobbigt att behöva dölja det. Och nu är det allting jag längtar och trånar efter. 

 

Jag förstörde väldigt många i det kriget jag utkämpade mot mig själv, jag brände alla broar jag hade med vissa människor, vilket jag nu i efterhand ångrar otroligt mycket men på något sätt så skulle det väl ändå sluta så för att jag skulle komma dit jag är idag. Jag har i ett års tid inbillat mig själv att jag är frisk, men en frisk människa längtar inte efter smalhet, rakblad, blod och kaos i vardagen. Så jag ifrågasätter varför, varför fan det är så? Och kommer nog fram till att det är för att det var en så stor del av mitt liv under en så lång tid. Och hur gör normala människor när dem är ledsna? För inte är det svälta sig och skära upp handlederna. 

 

Så när en sjuk människa som jag träffar en kille som för första gången behandlar mig väl så står jag där mellan det friska och det sjuka och undrar vad i helvete jag ska göra? Någon som har förslag? För fan vet jag hur jag ska göra.