quotesbyM

Jag sover knappt någonting. Jag ligger vaken långt in på småtimmarna, vrider och vänder mig och tänker bara: gud låt mig få somna. Och när jag väl somnar är det ingen skön sömn, jag greppar tag i madrassen och lakanet, sätter mig upp yrvaket med andan i halsen. Jag drömmer om honom, om det fina som vi skulle få lov att vara åtminstone för ett tag. Jag drömmer om hans axlar, hans läppar, hans rygg, hans händer och hans mage. Han ligger undanträngd om dagarna när jag är vaken, och kryper fram lagom till jag fått sova i kanske någon timme. Jag vaknar med sprängande huvudvärk varje gång.

Och jag kanske bör drömma om honom, det kanske är kroppens sätt att säga att jag älskade honom, antagligen mer än vad han någonsin kommer älska mig tillbaks. Det är mitt sätt att inte glömma honom, men jag är trött, så himla trött, när han varje natt bryter sig in i mitt huvud och förstör den sömnen jag behöver. Och jag vet inte hur länge till det ska hålla på, jag kommer aldrig orka med att komma upp i tid om det fortsätter såhär.

Men han var fin, inte på ett självklart sätt, inte sådär att man blev wow av att han kom in i rummet. Han var fin genom den han var, man måste stå nära för att se det bara. Han var så omedveten om sig själv, om hur han såg ut när han skrattade och smilgroparna tittade fram bakom skäggstubbet, eller hur han tittade på mig när jag inte såg i början när vi precis träffats. Jag vet inte om man ska kalla det fin, jag tror snarare han var vacker. Och när man är omedveten om hur vacker man är, då blir man genast vackrare. Åh, vad jag skulle gjort allt för att få dig tillbaks.