A hero of war
Vissa dagar är såna dagar då jag inte ens hade kunnat tänka mig att ta fram mina rakblad, då det är så långt bort man kan komma, då jag knappt kan förstå varför jag själv gjorde det. De dagarna är fina och sköna för då känner jag mig precis som vem som helst som aldrig varit där. Jag vill inte att man ska kunna förstå det, smärtan det tillför kroppen SKA vara för stor för att förstå. Hur man ens kan tänka i såna banor och hur man ens kan göra det till ens verklighet, det ska inte gå att förstå. Det är för destruktivt och för giftigt för att man ska kunna förstå det.
Sen finns det de dagarna då jag bara vill gå tillbaka till det. Till min depression, min ätstörning och mina rakblad. Jag har listat ut varför det är så, det är för att det var min trygghet och det enda jag kunde kontrollera. Mitt i min vardag som var fylld med missbruk och bråk så var det det enda jag faktiskt visste om fungerade och som jag själv kunde styra över. Eller det trodde jag i alla fall då. Det gick till överdrift, det blev mitt egna lilla missbruk som jag aldrig fick nog av. Och visst, jag har fortfarande svaga stunder då det enklaste egentligen hade varit att plocka isär en rakhyvel och skada mig själv. För att tysta ner mina egna tankar och min ångest. Men jag vet ju nu att det inte hjälper, att det steget är ett steg in i fel riktning, ett steg bort från det friska livet jag kommer närmre och närmre. Och jag vill inte leva med den dubbla ångesten som det medför efteråt, den tog nästan livet av mig i omgångar.
Jag är stolt över mig själv, att jag kommit såhär långt. I början av året satt jag och läste mina journaler som till mestadels handlade om en livrädd fjortonåring som inte visste om hon ville leva eller dö. Jag är inte den där fjortonåringen längre, jag har kommit så långt ifrån henne som det bara går. Jag är nästan vuxen, jag har krigat som en idiot för att bryta mig fri från det om jagat mig. Jag har suttit i terapisessioner i timmar för att bli bättre, och det har hjälpt. Det har hjälpt mig så jävla mycket och räddat mig på vägen. Och jag fann en styrka som jag aldrig trodde att jag hade, som jag blånekade så fort någon kommenterade det. Mina vänner har flertal gånger skrivit eller sagt; du är så jävla stark M. Och jag har nekat eller pratat bort det, för jag tyckte inte det stämde. Jag kunde inte se det själv. Men nu ser jag, jag fick det svart på vitt när jag läste mina journaler.
Jag var aldrig stark i mig själv från början, jag var så vilse det går att bli. Men jag hade inget val, det var att leva eller att dö och jag valde att leva. Och det är jag idag glad att jag gjorde. Styrkan jag har nu kom därifrån, när jag var som svagast. Och just därför, just därför är det så jävla värt det i slutändan. Och det märker man när man skrattar så mycket att man inte kan andas och tårarna sprutar klockan tre på natten. Då förstår man att fan, kriget och kampen, allt var värt det tillslut.