Igår så distraherade jag mig med att äta pommes med min tjejkompis, sen drog jag till Max och åt plättar och chips och såg någon film på tv. Helgen har varit helt okej fast jag mår väldigt dåligt. Har tankar man inte ska ha egentligen och allting känns allmänt kasst. I veckan så har jag praktik, får se hur jag mår och om jag orkar. Jag är i alla fall inte efter i skolan längre. Depressionen tar så mycket kraft av mig, och koncentrationen försvinner totalt. Jag försöker åtminstone gå upp och hitta på saker, så där är en skillnad sen förra året. Det känns jättekonstigt att se fram emot mitt samtal med min KP och min läkare. Vi ska diskutera ny medicin och jag känner att jag behöver medicin, typ så fort som möjligt. Fast jag är väldigt anti det så är det så pass dåligt. Sen ringer finaste Jossan om DBT imorgon eller på tisdag, jag är typ desperat efter att bli bättre igen. Jag orkar verkligen inte må dåligt längre, det tar all tid och ork. Försöker att inte ge upp, men det är så svårt ibland. När man bara vill ta det där steget ut över kanten. Men jag fortsätter kämpa. Fast det gör så ont, så det är väl bra tror jag. Känner hur alla symptom från förra året kommer tillbaka, hur tankegången förändras och hur jag slutar träffa kompisar och bara isolerar mig. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Det gör för ont, och det känns bara som att jag är helt jävla ensam. Jag vet att jag inte är det, att jag har folk runt mig. Men det är svårt, när det är som att någon annan tar över ens hjärna. Allt blir bara svart... Jag har inte så mycket mer att uttrycka mig om just nu. Var rädda om er, ät, dö inte, puss och kram.
