quotesbyM

Idag sket jag i praktiken, oväntat? Inte direkt. Jag mår så sinnessjukt dåligt och människorna runt omkring mig vägrar se det. Vägrar se hur mycket jag lider, hur djupt detta fallet egentligen är. Mest för att jag alltid ska spela fröken perfekt, hon som tar hand om allting. Jag är så inihelvetes trött på sömnlösa nätter, total apati och mardrömmar som plågar mig. Fattar ni vad en depression egentligen gör med en människa? Det är som ett stort jävla krig, med bomber och shit och man kan inte göra någonting åt det. Man får bara härda ut, vänta tills det är över. Och då är man bara ett slagfält, för det är ens hjärnspöken som slått sönder allt man har. Man blir lämnad i ruiner av ens eget liv, helt jävla ensam till att bygga upp allting igen. Och man har inte själv valt det, våga inte ens hävda att man valde att bli deprimerad eller få en diagnos. Det är ingenting man väljer. För man säger inte till en cancerpatient att det var de som valde att bli sjuka och fyllda av caner. Det gör man inte. Och psykisk ohälsa är exakt likadant, bara att det inte visar sig fysiskt i de flesta fallen... Jag har rätt att sitta och spy ut mina tankar här, jag har rätt att klaga på hur jag mår för det gör jag aldrig annars. Jag håller alltid käften om det, berättar inte hur illa det faktiskt är så detta är min fristad. Bloggen är min fristad och försök inte ta det ifrån mig igen, jag lovar. Jag kommer inte överleva då. Jag försöker bäst jag kan att vara en bra vän och en bra dotter, bra i skolan och trevlig utåt men det känns som att jag hela tiden misslyckas med det. Som att det är mig det är fel på. Att jag är för fet, för tråkig, för ful, för osocial, för jobbig, för på eller för fel. Det snurrar runt i mitt huvud dag ut och dag in och jag kan inte be mitt huvud hålla käften, det går liksom inte. Det är rätt så svårt. Hur tar man sönder det som finns inuti en utan att ta sönder hela sig själv?