quotesbyM

Jag kan inte ens beskriva saknaden jag känner. Mina känslor är för starka för att sätta ord på, smärtan är för hög. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en vuxen jag kan lita på, som jag kan prata med och få råd av. Min barndom var fylld av slagsmål och alkohol, och det förändrade mig. Jag hade inte vart samma person om jag växt upp annorlunda. Det formade mig, helt klart. Min pappa söp bort dagarna, gömde ölburkar i hyllor och grät när han inte fick träffa oss. Han mådde så dåligt från och till, slog i botten rejält och jag älskade honom. Han var trots allt min pappa, det bästa jag visste. Mamma försökte ta livet av sig flera gånger, jag kan inte ens räkna gångerna. Drogerna flödade och alkoholen. Varje kväll var det fest, ingen trygghet någonstans. Men jag älskade henne så mycket att jag inte kunde hålla mig borta därifrån. Min pappa valde oss framför flaskan, men min mamma gjorde aldrig det. Och jag fortsatte sova där alla kaosartade nätter. Kärleken man har för sina föräldrar går bortom allt. Och mitt i allt kaos, mitt i allt så fanns min farfar. Min fina kloka farfar. Vi sa aldrig någonting om mamma eller pappa, vi pratade inte om hur de förstörde oss. Jag tror inte att han riktigt förstod att jag fattade, att jag visste exakt vad som pågick. Men det gjorde ingenting, för han var en av de enda trygga vuxna människorna jag såg upp till, som jag kunde säga vad som helst till. Men han var så sjuk i slutet. Det var jobbigt att se hur han kämpade, och natten mot den andra februari 2009 så slutade han andas. Jag kommer aldrig glömma bort den natten. Jag tänker ofta på honom, på vad som hade hänt om han fortfarande var här. Om han hade kunnat förstå att jag blev som pappa, att jag också blev sjuk. Att jag inte heller kan hantera alkohol och att jag slår i botten nästan hårdare än pappa. Jag vet att jag var en del av min farfars livskraft. Och jag vet att han visste att jag såg upp till honom. Jag var nyss fyllda tio när han gick bort. Och precis efter han gick bort så gick allting neråt. Det är konstigt det där, hur det hänger ihop. Jag lärde mig leva med att han inte andades längre, han levde ändå kvar i mitt hjärta och det gör han fortfarande och kommer alltid att göra. Jag åt så mycket när jag var elva-tolv-tretton år gammal för att glömma bort tomheten, för att försöka fylla det. Men jag såg inte det själv, som man nästan aldrig gör. Och så började min pappa säga att jag var tjock, mamma klagade på vad jag åt och min bror skojade om min vikt. Och helt sådär, i sjuan, så slutade jag äta. Och de märkte ingenting. Förutom att de sa att jag hade fått en fin form, trodde det var för att jag växt. Sist jag fick höra att jag hade gått ner i vikt var för ca. tre veckor sen. Av min pappa. Och jag hatar det samtidigt som jag älskar det. När jag fick höra att jag var smal i början så triggade det mig att fortsätta. Det kunde gå en dag jag inte åt på, och stoltheten gick inte att jämföra med något annat. När jag åt så kände jag mig tjock. Det gick så långt att jag spydde upp en banan. En banan? Jag hade ätit en frukt, som är bra för kroppen men jag ansåg att jag blev fet av det. Så jag spydde upp det. Jag ansåg mig inte som ätstörd, det gör jag fortfarande inte. Jag vägde för mycket för det. Jag hade inte ett mellanrum mellan låren, min mage var inte platt när jag satt ner. Och mitt bmi sa normalvikt. Så jag tyckte väl att var jag frisk. Var jag det? Nej. Är jag det? Nej. Men jag spyr inte längre, jag äter rätt så ofta. Jag orkade inte helt enkelt, det blev för mycket. Bipolär. Ätstörd. Självskadebeteende. Allting blev för överväldigande. Så jag var tvungen att äta för att orka kämpa, för att bryta mig fri från depressionen. För att bli bättre. Och allting gjorde jag själv. För att jag var tvungen. Tro aldrig att en människa är två siffror på en våg. En våg mäter inte styrka, personlighet, utrstålning. Bara ens kroppsmassa, och vem bryr sig om den om man är världens härligaste människa?