Jag kan fortfarande höra din röst eka. Men jag vet inte vem jag är längre. Eller vad jag gör här. Jag kommer fortfarande ihåg de sena kvällarna och de hårda kramarna, de klirrande glasflaskorna och den oroliga sömnen. Men det är så avlägset nu. Och det kommer aldrig bli så igen. Ni lämnade mig. Mitt i all jävla ångest, sjukhusbesök och rutinmässig medicin. Vi förlorade varandra på något sätt, och ni vägrar hitta tillbaka. För det blir enklare, gud det blir så jävla mycket enklare att skita i det. Att ge upp. Jag har tappat bort vem jag är. Och jag är sjuk igen, riktigt jävla illa den här gången. Sen kommer jag stå kvar helt ensam. Familjen kommer vända ryggen till mig. Vad finns kvar? Säg mig, vad finns kvar att leva för? Hjärtat måste inte ha slutat slå för att man ska vara död.