I mitt liv finns det inget annat än destruktivt. Jag förstör mig själv inifrån och ut, utifrån och in. Och jag har ingen aning om vart det började. Och hur jag kom hit. På onsdag är det läkarsamtal, som jag sett fram emot i en månad. Nu skräms jag bara av det, vet inte vad jag ska säga. Det låser sig i halsen, jag blir tyst så fort någon pratar med mig om hur jag mår. Det är illa nu, riktigt illa. Jag matvägrade hela kvällen, men vaknade och åt lite. Ångesten är mittemellan, men jag orkar inte bry mig längre. Jag har inte skadat mig själv på typ en vecka, nio dagar eller något sånt. Och jag vet att det inte kommer hålla, att det kommer svikta igen. Jag var ute och drack igår och en kompis satt och grät på toaletten. En av killarna kom in och sa att hon mådde skitdåligt, att hon hade skurit sig och så. Och att vi inte fattade hur hon mådde. Vad ska man svara? För jag kan liksom inte direkt dra ner mina jeans och liksom bara: kolla, ser du mitt ben? Ser du ärren? Jag blev bara så arg när han sa att jag inte förstod. Kvällen var inte lyckad alls, vi hade rätt tråkigt pga saker jag inte pallar skriva om. Imorgon är det skola vilket är likamed skyhög ångest och panik. Verkligen hatar det, så mycket. Jag är tom. Helt tom. Depressionen lämnar sina spår och nu är den tillbaka. Osammanhängande text, jag vet. Men det får vara så.