Krönika och sådär.
Jag sätter min fot i huset jag inte varit i på två månader. Det är söndag och han är glad idag. Han är ännu inte bett om ursäkt för det som hänt men jag orkar inte hävda min rätt längre. Vi skrattar åt absurda skämt, spänningen som legat i luften så länge börjar släppa och jag har saknat honom. Saknat hans kloka och skarpa meningar som får mig att tänka efter innan jag säger någonting. Och det blir måndag och tisdag och vi lagat mat och städar och pratar och han åker och handlar och allting känns lättare igen. Hösten har börjat komma men det känns som att jag kan andas igen och som att jag äntligen fått tillbaks honom.
Men så kommer onsdagen och jag går till skolan, jag skämtar och antecknar saker från en tavla och lyssnar halvt på vad läraren säger. Och så går jag hem och han pratar i telefon. Och så dröjer det en timme sen kommer polisen. Det är flera bilar överallt, och inuti mig känns det bara som att allting faller och faller och aldrig slår i marken. Jag försöker ringa dig men de tar telefonen från mig och klickar dig precis när du svarar. Det går tekniker överallt och vi får inte röra oss. Jag och min storebror sitter på min säng och jag ler och pratar med en av poliserna om skolan, som att det spelar någon roll när de ska ta honom ifrån mig? Min pappa sitter i ett annat rum, med handbojor och jag får inte veta varför. Jag får inte ens säga hejdå innan han åker. Och så faller allting igen, det är höst och aldrig känns det som att det ska få ett slut. När ska allt det som skadar oss ta slut? När ska det bli lugnt igen?
Och det blir höst på riktigt, löven har ändrat färg och börjat falla av träden och man får ha halsduk, vantar och mössa för det är iskallt på morgonen. Han har varit borta i fem veckor och det känns inte som att det kommer ta slut. Man har inte fått träffa honom, prata med honom eller se honom på fem veckor. Och det går sönder denna hösten med, han gråter i häktet och utanför är det minst lika jobbigt. För där hemma befinner sig en mamma, en bror, en hund och massa vänner som undrar vad det är som händer? Varför det blev såhär? Och ingen har svar på det. Och jag har ont i hjärtat av saknad och ibland så tar luften i lungorna slut men det är okej. Det är okej för det blir snart bättre. För det kommer komma flera dagar, flera veckor, flera månader. Och sommaren kommer komma tillbaka igen, solen kommer börja skina igen. Och han kommer komma hem. Det måste han göra.