Mobilblogg typ sådär mitt i natten...
Detta skrev jag i början av hösten:
Till Mathilda.
Tack hjärtat. Tack för att du inte slutat slå än. Fast jag bett dig så många gånger att sluta för att det gör för ont att fortsätta leva. Det kommer bli bättre. Tro på vad dem säger, du underskattar din styrka. Du har gått igenom år av tragik som barn, sena nätter med krossat glas, skrikande pappor och gråtande mammor. Mammor som försökt ta sitt liv när du varit där. Du överlevde, du tog dig ut starkare på andra sidan. När din farfar dog och din värld släcktes, ditt hopp försvann, så överlevde du. Och du bet ihop för storebror, för du alltid envisas med att vara den starka av er två. Men gråt, de klarar att ta det nu. De klarar att se dig sårad. Du träffade J och han gjorde saker som verkligen inte var okej. Men du lever idag. Du tog dig igenom år av självhat, problem med maten och nätter fyllda med ångest och panik. Du skadade dig själv och planerade din begravning. Men ändå står du kvar här idag. Tacka hjärtat, det som envist fortsatte pumpa ut blod i din kropp, dina lungor som fortsatte andas fast du bad dem sluta, du sa att det redan var slut. Tacka mest dig själv för att du är så jävla envis. För att du själv är anledningen att du står på två ben idag. Tacka dig själv för att du aldrig gav upp på hoppet, för att du har den finaste familjen och bästaste vännerna.
Tack Mathilda. Du är så himla stark."
Och jag fortsätter tacka hjärtat för att det fortsatte slå. Och för att jag fortsatte kämpa. Det leder någon vart, kampem. Någon dag når man friskhet och får känna på livet. Så ge aldrig upp, välj livet.