quotesbyM

I hela mitt liv har jag tryckt ner mig själv. Jag har tyckt jag varit tjock, värdelös och självisk. När jag var tretton så bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Till vilket pris som helst så skulle jag gå ner runt tio kilo. Min dåvarande pojkvän fick i omgångar tvinga i mig mat, mina vänner i skolan fick se till att jag åt på luncherna. Hela det året gick åt att vikthetsa, att hoppa över måltider. Jag började äta så småningom och sen lämnade min dåvarande pojkvän mig. Jag rasade i vikt för att jag sov hela tiden, jag orkade inte resa mig från sängen. Min pappa som aldrig lagar mat tvingade i mig maten fast den inte smakade någonting. Allt det jag strävade efter innan han drog fick jag uppnått. Synliga revben, höftben och nyckelben. Men jag orkade inte bry mig. När jag mådde bättre så fortsatte fifflandet med maten och så började jag självskada. Min vardag var kalorier och rakblad. När jag reste mig upp var jag yr, min mage var tom och jag mådde illa konstant. I början av detta året så bestämde jag mig för att lämna det sjuka bakom mig. Jag började äta normalt, slutade skära mig och undvek det som triggade mig. Idag är inte min vardag kantad av rakblad, fingrar i halsen och lögn på lögn. Idag lever jag som vilken tonåring som helst fast med ett väldigt trasigt förflutet. För att må bättre så måste man vara villig att kämpa. Jag säger som en av mina vänner, tiden läker inte alla sår, man måste jobba för att det ska bli bättre. När jag tänker tillbaka gör det ont i mig, och jag förstår fortfarande inte hur jag överlevt mitt liv och mitt förflutna. Detta är bara en del av det jag gått igenom men jag är stolt över mig själv som aldrig gav upp. En människa orkar till en dör, så är det bara. Jag kan inte idag förstå hur jag kunde tycka att jag var tjock, jag är inte underviktig, normalviktig eller överviktig. Jag är jätteviktig och det är ni också. Ni kan bryta er loss från det som jagar er. För kan jag så kan ni.