För jag kan inte sluta vilja ha det där du sa att vi skulle vara.
Jag hittar mig själv i de mest bisarra sammanhangen. Skakande i fosterställning på badrumsmattan med rakbladen rakt framför näsan. Jag ser hur jag går samma väg som förra gången, hur jag sakta men säkert glider tillbaka. In i en slags dimma, där man varken vet vad som är rätt eller vad som är fel. Det som skiljer sig är att jag den där gången, på badrumsmattan med ångesten i bröstet, inte tog rakbladen och skadade mig själv. Att jag på något sätt distanserade mig, att det räckte att bara ligga och titta på dem.
Men det är såhär runt denna tiden på året. Att det sveper om mig, som en varm vind och drar ner mig, kväver min varelse, min röst och min egen vilja. Men denna gången så kommer det inte direkt, det dröjer och dröjer. Smyger på tå. Jag väntar, och väntar, och väntar på att bli omsvept. Att bli nerdragen. Jag väntar på att ångesten ska lägga sig som en slöja kring mig och kväva mig tills ingenting finns kvar. Men det händer inte. Jag vill inte tänka så, men ändå gör jag det.
Jag finner mitt rätta jag om hösten. Då rakbladen, spyorna, lögnerna och svälten drar med mig. Då känns det som att jag är hemma igen. Och som att jag får lov att existera. Det är de där sommarmånaderna jag orkar finnsa till för, för då får jag vara mig själv utan alla lögner, utan allt det destruktiva. Utan allt mörker. Men sen vet alla om vad som händer sen, om kvällarna, nätterna och under alla de timmar jag är ensam. Mitt självhat gror när det är mörkt, min panikångest hälsar på dag som natt och gör det svårt att andas. Det håller mig hårt och vägrar släppa. Och oftast är det så jag gör mig ensam. För det gör jag. Jag stöter bort allting som kan komma mig för nära, det blir obehagligt, det känns som att det kryper under mitt skinn så fort jag berättar någonting alldeles för privat. Men ändå gör jag de misstagen, för att det ska försöka förstå, försöka älska mig trots att jag bara är ett hopplöst fall. Men jag vet ju nu, att jag faktiskt är ensam i det här. Det fick jag klart för mig i November förra året. Snart har ett år till gått, och jag står kvar på samma plats som för två år sen. Min panikångest skrämmer mig, jag skrämmer mig själv, och troligen alla andra också. Jag är en sån människa som trivs i mörkret. Och det skrämmer andra.
Och jag säger, precis som Agnes, att jag bara kan hoppas på att hösten blir lite snällare mot mig den här gången.