quotesbyM

Och samtidigt så är jag så innerligt jävla besviken på min far. Min pappa. Han som skulle lyfta mig, ta hand om mig, finnas till, vara där och bara vara min förälder. Han har misslyckats totalt. Han bryr sig inte längre. Mamma sa igår: "M, om din pappa och jag aldrig skiljts oss så hade vi antagligen båda varit döda idag." Och det gör ont att höra samtidigt som jag vet, jag vet att hon har så himla rätt. Hon sa också: "Din bror har ställt honom mot väggen nu, så jag kommer behöva backa honom." Och det kommer jag också göra. Alltid. Jag tänker alltid backa min mamma och min bror, för de har varit mina stöttepelare, ända sen jag var liten så har de alltid gjort sitt bästa. Vilket min far inte gjort. Jag säger hela tiden att jag inte bryr mig om honom, att det är han som förlorar på det, att våran relation är upp till honom att fixa. Och det är ju exakt så egentligen, att det är han som förlorar på det. Men varför känner jag mig då helt lämnad? Varför har jag alltid den där ångesten över att inte ha en pappa? Jag har en livs levande pappa, men han finns så långt bort som möjligt där det inte går att nå honom. Och det känns på något sätt som att allt är mitt fel, fast det egentligen är tvärtom. Jag går hellre utan att ha en pappa än att faktiskt ha en som inte bryr sig. För just nu är allting han betyder bara luft. Och allting som berör honom och det ämnet, det gör ont.