För du är den enda som spelar någon roll.
När vi tjafsar vill jag bara skjuta mig själv gång på gång, han betyder så mycket för mig nu och det kommer i omgångar. Känslorna överväldigar mig när jag som minst anar det och mitt hjärta börjar värka fast han bara är fem minuters gångväg ifrån mig. Nu är han sextio mil långt upp åt helvete. Inatt så drömde jag, men det kändes så verkligt, som att det var han som låg precis bakom mig och andades tungt och drog sina händer över min kropp och värmde mig. Det var nästan läskigt.
Han kommer inte hem förrän om tre veckor, och jag sa aldrig hejdå till honom igår. Jag saknar honom redan, jag vill bara ha honom här. Men frågan är; är jag värd att betala det priset som krävs för att det ska vara vi två? Är jag redo att förändras på det sättet? Jag vet ärligt talat inte, jag vet bara att jag är helt galen i honom. Och det är det enda som spelar någon roll.