quotesbyM

Mina svackor är oftast rätt så djupa, särskilt på hösten. Jag drunknar i ett mörker som aldrig verkar vilja ta slut,jag  försöker hämta andan men det känns nästintill omöjligt. Jag ligger i min säng och kollar på hundratals avsnitt av friends och äter ingenting, kramar om tre av mina nallar om nätterna när ångesten är som värst och gråter i duschen när jag inte är likgiltig. Jag vet lik förbannat att det bara är en svacka, ett nedslag, att det kommer vara flera nedslag i mitt liv, men det gör ändå förjävla ont. Det känns ändå som att allt är över när det dippar så som det gör.

Nåväl, jag har i alla fall fått ett läkarintyg, jag har inte kuggat min skolgång helt och jag kan inte göra mig av med min bipolära diagnos. Men just för tillfället är jag bara glad att jag kan se mening i det jag gör igen. Det är trots allt min psykiska hälsa som går före allting i alla situationer. Och jag har överlevt denna svackan, och jag kommer överleva kommande svackor samt uppgångar. Det är bara synd att det är som det är, och att jag inte kan medicinera mot det. Jag måste fortsätta jobba för att acceptera att jag alltid kommer fungera såhär, att jag skiljer mig från mängden, och att jag aldrig kommer kunna stryka denna diagnosen från pappret. Men det känns så jävla svårt bara, i alla fall just inatt.