quotesbyM

 

 

Jag har gjort det ännu en gång. Jag har satt för stor press på mig själv, mina förväntningar jag haft på mig själv har gjort så att jag har rätt och slätt gått rakt in i väggen. Jag är utbränd, hela förra veckan låg jag bara i min säng och sov, var vaken hela nätter och slötittade på "vänner". Klädde inte på mig riktiga kläder på flera dagar och åt nästintill ingenting. Jag sjukanmälde mig dag på dag för att jag inte orkade resa mig upp ur sängen. 

 

Men jag vet liksom redan om att jag inte kan ha dessa kraven på mig själv, jag vet ju om att det verkligen inte fungerar och att det alltid slutar likadant, oftast på hösten. Så varför fortsätter jag kräva för mycket av mig själv? Jag är inte perfekt, jag vet om det och jag måste acceptera att jag duger som jag är. Men det är så himla svårt det där.

 

För på riktigt så har jag aldrig känt att jag räcker till, att jag duger bara jag är som jag är, jag har aldrig fått känna mig bra nog. Och jag har börjat ge upp på att göra det. För det kommer alltid finnas saker jag kan bli bättre på, saker jag kan göra proffsigare och få högre betyg. Och jag kan alltid gå ner några kilo till, jag kan alltid sminka mig lite extra eller prata lite ordentligare. Eller skriva längre och prydligare. Det finns alltid krav där, krav på mig, från mig själv, att jag ska vara bättre, bättre i skolan, bättre på jobbet, en bättre vän, flickvän, dotter. En bättre människa. 

 

Och det är dessa tankar som gör så att jag aldrig kan sova, som t.ex. nu. Att gå in i väggen samtidigt som en har en svacka är inte att rekomendera, jag går under mentalt och ingen märker någonting. Jag vill kunna säga någonting högt, men det är någonting som hindrar mig, men jag vet inte vad. Jag är bara så himla utmattad. Och det skrämmer mig när jag säger att jag inte bryr mig längre.