känner du lyckan genom sorgen?
Tar den fyrtio minuter långa bussresan till skolan. Min väninna har sovit hos mig och går av efter några stationer och allt är som vanligt. Jag kommer till skolan och sätter mig och läser, lyssnar på musik så som jag brukar. Och så börjar vi lektionen. Jag ropar på min lärare som kommer till mig och ber henne att ge mig en annan uppgift, hon frågar varför och jag säger för att jag inte vill göra den uppgiften. Och så fortsätter hon fråga varför och jag säger att jag är stressad. Typ två sekunder är jag ifrån att börja störtgråta och jag tror hon ser det för hon frågar om vi ska gå ut vilket vi gör, och sätter oss i ett annat rum som de reserverat för mig pga mina koncentrationssvårigheter. Och så frågar hon vad det är, om det är allmänt jobbigt och jag sväljer och sväljer men den jävla gråten vill ut. Stolt som jag är börjar jag bläddra i den blåa boken och frågar vad jag ska göra istället, hon ber mig läsa på eftersom jag missat en del. Sen går hon. När hon stänger dörren bakom sig så rinner tårarna ner på kinden och jag låser dörren. Torkar de gång på gång för sminket inte ska rinna. Lektionen slutar om tjugo minuter och då ska jag fortsätta spela ett jävla skådespel. Ta tre djupa andetag och försöka tänka på allting som är bra här i livet. Jag vet inte vad det är med mig, jag mår ju bra nu? Jag mår inte åt helvete längre. Men jag gråter hela tiden över småsaker, sånt som jag aldrig gråtit åt innan. Framför människor jag inte ens vill visa mig sårbar för. Det smärtar mig att erkänna det men hade jag haft mina rakblad här så hade jag låst in mig på toaletten och snittat upp hela armen. Men jag ska inte och jag kan inte. Jag ska inte bryta de sex veckorna jag kämpat utan dem, jag kan inte för jag har inte de här ändå. Ångest ångest ångest vad fan ska man göra? Kan inte ens gå i skolan som en vanlig människa längre...