quotesbyM

Jag är kluven till allting. Syster har flyttats till psyk i Lund eftersom hon tillhör den kommunen. Innan var hon på beroendecentrum i Malmö. Dagarna flyter på och jag mår som jag mår. Kan bara inte sluta tänka på henne. Hur kunde det bli såhär? Det är ofattbart. Hon visade aldrig hur hon mådde, hon gömde det bakom fester varje helg och dyra märkeskläder. Sen orkade hon inte längre. Hon gick från en bra tvåbarnsmamma till ett vrak. En kvinna med alkoholproblem, psykisk ohälsa och ätstörningar. Älskade syster, hur kunde det gå såhär långt? Det diskuteras vem som är sjukast hit och dit, vem som har det värst och vem som är i behov av mest hjälp. Men jag bryr mig inte om det finns någon som är sjukare än henne, för hon är redan nere i helvetet. Det känns i alla fall som att hon börjar vakna upp nu. Som att hon börjar bry sig igen. I våras så sket hon i att bli frisk, då var hon ute varje kväll när hon bodde här och var konstant full. Försökte dölja det men det är klart att man märker det, vi är fan syskon. Hon har gått upp ca 10 kg så nu väger hon inte lika lite som innan. Så det känns bra på ett sätt, men jag vet att ätstörnigen finns kvar hos henne. Att allting slått över i bulimi. Det är jobbigt men jag gör allting för att få min syster tillbaka. För det här är inte min syster. Det här är inte tjejen jag brukade baka med, sova hos och kolla på film med. Hennes skratt var äkta och jag trivdes med henne, jag kände mig trygg när vi var tillsammans. Nu är hon bara trasig och sjuk, och jag kan inte göra henne frisk alls. Det tog ett år för de att sätta ett LVM på henne. Jag förstår inte, ett år? Hon var ju frivillig till vård tyckte dem, men är man det om man dricker T-röd inne på ett behandlingshem? De förstår inte. Förstår inte att alkoholens kraft är mycket starkare än hennes egen vilja att bli nykter. Och att det ligger så mycket bakom alkoholen, att det inte är alkoholen som är det största problemet. Jag tror inte någon riktigt förstår hur ont det gör att se på, att stå och inte kunna göra någonting. Jag har ingen makt över henne, inte heller vet jag vad jag ska göra för att hon ska bli frisk. De skrev ut henne från psyk efter ett självmordsförsök och skickade henne till ett sjukhem. Ett hem där hon kunde ta sitt liv om hon ville och köpa hur mycket alkohol som helst. Sveriges psykvård, ni hade kunnat ta min systers liv för att ni ville ha mer sängplatser. Fattar ni det? Det är människors liv vi snackar om, det är på liv och död och ni tar inte det på allvar. Det känns som att man får göra allting själv, att det inte finns en enda människa i hela världen som vill eller kan hjälpa min familj. Ingen som kan hjälpa henne. VI fick ringa och be de sätta ett LVM på henne, JAG fick sitta och kolla upp hur man skulle göra och vilka olika sorters vård det fanns att be om. Så VI fick också be dem om ett LPT men vi vet inte än om de satt det. Ska vi som familj behöva ringa socialen samt psyk och be en läkare göra det? Hon är missbrukare och svårt psykiskt sjuk. Det är klart att hon ljuger, att man döljer och manipulerar. Det är klart att hon blir utskriven. Men jag tycker att läkare på psyk borde kunna sitt jobb så pass bra att de inte går på en patient som lurar och manipulerar. Men tydligen inte. Jag är så innerligt trött på att behöva kämpa för rätten till bra vård, på att mamma ska behöva ringa runt för att hon ska få vården hon behöver. Trött på sveriges behandlingshem, på psyk, på allting. Varför blir det såhär? Snälla, jag vill bara ha min syster tillbaka. Jag KAN inte göra henne frisk, hur mycket jag än vill. Jag KAN inte ge henne den hjälpen hon behöver på vägen att bli frisk. Jag vet att hon vill, hon har fan två små barn att kämpa för. Men hon kan inte utan någon hjälp. Och den hjälpen ska hon få, om vi så ska gå under på vägen.