quotesbyM

Ken Ring spelas i hörlurarna på högsta volym och jag orkar inte längre. Ångesten plågar mig varje sekund nu, kvällen har varit fylld av panik. Livet finns inte längre, det är utbytt mot ångest och destruktivt. Vem är det som säger att vi fortfarande lever? Jag överlever, men lever livet? Det gör jag absolut inte. Telefonen är avstängd för jag orkar inte. Mina tankar hånar mig, det skriker i huvudet. Två gånger ikväll har jag lyckats med att tappa greppet. Tankarna har spårat totalt och jag har noll ork. Koncentrationen flyter bort och jag kan inte fokusera, försöker döda demoner med hög musik och cigaretter. Har kedjerökt upp ett paket cigg på tjugo minuter för jag inte ska tappa greppet helt. Som att jag inte redan gjort det. Skola om två dagar. Och jag tvivlar hela tiden, tvivlar på allting. Födelsedagen är om tolv dagar men jag vet inte ens om jag kommer finnas till då. Jag försöker varje dag, jag kämpar och kämpar och slåss och vägrar vika mig. Men till vilket pris? Jag får skit för det, för allting. Utskällningar och att bli anklagad dagligen, det tär på mig. Tar sönder mig ännu mer, som att det går. Trasig, helt jävla söndertrasad är jag. Jag kan skära, spy, svälta, supa men inget hjälper. Inget hjälper längre, de jagar mig om nätterna, om dagarna, överallt. Paniken släpper aldrig, ingenting hjälper längre. Den går inte att bli av med. Jag kan inte andas, allting gör ont. Varför föds man om man inte vill leva? Snälla, jag bad inte om att få leva. Varför måste jag fortsätta andas? Jag vill för en gångs skull vara självisk och avsluta det. Men jag ska inte, för gör jag det så vet jag att jag förstör livet för andra också. Och det kan jag inte ta på mig. Men glöm inte att jag gör det här för er, jag lider för er skull. Kasta inte skit på mig för det är bara ren tur att jag fortfarande står kvar.