quotesbyM

Sidan jag har framför mig är helt blank. Ångesten ikväll är skyhög, det gör så ont inuti mig. Det är helt sjukt att man inte kan se det på någon, hur det egentligen är därinne. Jag försöker tänka tillbaka, försöker komma på när allting började. När allting började spåra så totalt, men jag kommer inte ihåg någonting. Det fungerar inte. Mitt liv har kommit in på helt fel bana och det är delvis mitt fel. Jag har sårat så många människor genom hur jag mår, och genom mina handlingar. Mina desperata försök att inte bli sårad har gjort att jag stött ifrån alla som någonsin varit mina vänner. Jag sitter här, ensam i min säng. Jag har ingenting att säga, ingenting jag kan göra för att må bättre längre. Det slutade med att jag sårade mig själv mest, för mitt liv har stannat på en punkt. På punkten då jag gör allt destruktivt för att känna, för att få bort tomheten. Och det fungerar inte längre. Jag är trött. Så himla trött. Och det är ingenting all sömn i världen kan bota. Det är svårt. Jag försöker leva som en vanlig tonåring. Men jag är så mycket mer än vanlig. Drar man upp mina tröjärmar, kollar på mina ben så finns där en annan historia. En historia jag inte vågar dela med många, inte ens mina egna föräldrar. Jag vet inte riktigt varför det fortfarande är så. Men det är klart, jag förstår ju varför det blev så från början. De tror att min uppväxt inte har någon inverkan på hur det är idag. Pappa slutade dricka och mamma mådde sakta bättre men det tog en hel del från mig att klara det, det tog hela min rätt att vara barn. Och nu är jag så vilse, det känns som jag blivit mina föräldrar kombinerat i en person. Jag är vilse. Och hur kommer man rätt? Det är så svårt att hitta hem när man inte vet vad hem är för någonting. Jag börjar sakta öppna upp mig, och det gör ont och det finns så mycket skam i det. Jag känner mig väldigt liten men samtidigt så väldigt stor. Jag vill inte behöva klara det här själv, och jag vet att jag inte ska behöva det heller. Men jag gör det ändå, för jag är så rädd att släppa in någon, att låta någon rädda mig och ta hand om mig. Det finns så mycket att säga, men tankarna är för snurriga, de kommer stötvis och rösterna skriker i huvudet, i mun på varandra. Hur ska man klara av att överleva det här? Jag vet inte. Jag har faktiskt inte en aning om hur man orkar. Man orkar tills man dör, det är det enda jag vet. De säger att man ska hämta styrka från sina nära. Men om man inte har några som man känner är sådär riktigt nära? Jag vill inte sitta och skylla på att jag är ensam, för det är jag inte. Och är jag det så är det mitt eget fel. Jag har gjort mig själv så ensam som jag är och det är mitt eget fel att jag sitter och gråter och skriker i kudden mitt i natten när andra sover, det är mitt eget fel att jag tar ut allt hat jag har på mig själv. För att jag inte vill tillåta någon annan skada mig, så skadar jag mig själv. Jag är inte en människa som visar känslor, jag är avståndstagande till en början. Jag manipulerar och testar och testar för att se. Jag upplevs som lugn och behärskad av min omgivning, det vet jag, men på insidan skriker och klöser det, och det är inte förrän mitt i natten jag vågar tappa greppet. Varför ska jag förklara saker och berätta för dem om de ändå inte förstår? Jag har ju faktiskt försökt, och allting slutade i att de tvingade mig om och om igen att gå upp på morgonen och gå till skolan. Att det var det enda som spelade roll, att gå till skolan. Och inga frågor om hur jag mådde, inga frågor om hur det kändes. Så det är klart att man slutar prata, att man vänder det mot sig själv. Jag vill att de ska veta, samtidigt inte. Sitter invirad i den stora tjocktröjan som egentligen inte är min, som tillhör R. Jag vet inte varför jag ens har den på mig. Jag ville väl känna en gnutta närhet från någon som ändå inte ville ha mig. Någon som till slut gav upp på mig, och på hoppet att jag en dag skulle bli frisk. Det enda människor vill ha mig för är min kropp, det jag hatar allra mest av mig själv. Jag har sex för att glömma, för att nedvärdera och för att jag vill känna närhet. Och så fort jag säger ifrån så blir det bara fel, så fort jag säger att inte vill så blir det till slut så att det ändå händer. Jag vet inte vem jag är längre. Jag kollar mig själv i spegeln och jag har samma hår som innan, jag har samma sneda tänder och samma kropp. Men jag känner inte igen någonting av mig själv. Jag har blivit en människa som är så kall att jag blir rädd. Sorg förändrar en, jag är medveten om det. Varför gör de inget? Socialen, BUP, polisen, varför ser ni inte? Jag vill inte vara den som bär ansvaret hela tiden, jag orkar inte ansvara för mig själv. Det är ett för stort ansvar för mig att ta, särskilt när jag mår såhär. Ska jag behöva skrika och kasta saker i väggarna och slå för att ni ska se vad som händer med mig? Ska jag behöva skära djupare och gråta öppet för att ni ska orka se på mig? För när jag väl orkade gråta så vänder han ryggen åt mig, han tittar inte, låtsas att han inte ser för han orkar inte ta hand om det just då. Jag har ingen kraft kvar längre, inget att se fram emot och jag kan inte se någon framtid. Jag har kämpat som fan, och jag lovade att klara 2013. Men det finns inget löfte om 2014. Det finns inget löfte om att jag ska överleva och klara detta år också. Och eftersom jag inte lovat någonting så finns det egentligen inget att stanna kvar för. Och ingen vill se mig heller, ingen vill se hur ont jag har. Så varför? Varför finns jag kvar? Jag är så trött på livet, så trött på att det varje andetag hugger till i hela kroppen, på att mina lungor inte gett upp än. Jag är helt enkelt bara för trött för att orka bry mig längre. Och vem säger att man måste orka? Ingen har bett mig, ingen har sagt att jag måste. Jag är så desperat efter att bli älskad att jag är beredd att avsluta mitt liv för det. Och som jag sa till M, det finns egentligen ingen mening med livet. Så M, varför såg du inte hur ont jag hade när jag satte mig ner i fåtöljen på ditt kontor? Varför höll du inte om mig lite längre? Varför kollade du inte mig i ögonen och frågade om jag funderade på att ta mitt liv? För jag vet att du såg hur ont jag hade, hur ont jag har. Och jag orkar inte ta mitt ansvar längre.