quotesbyM

Varit hos finaste Olivia idag. Nu är klockan 04:25 och jag kan inte sova. Skolan börjar om tre dagar. Och jag vill inte längre. Hur är det meningen att man ska orka när man bär hela världen på sina axlar? Lovet har varit skönt, jag har haft det väldigt roligt men just nu är ångesten total. Nästintill ohanterbar. Jag vet inte vad jag ska göra för någonting längre. Syster har fått LVM och jag hoppas verkligen de sätter ett LPT på henne också. Älskade syster, varför blev det såhär? Under lovet har mamma druckit mer, överhuvudtaget på sista tiden. Det är vinter och jag famlar djupt nere i mörkret, jag är trött och trasig. Jag försöker bära allas smärta på mina axlar, försöker sadla den. Jag vet inte ens varför längre, jag vet inte hur det blev såhär heller. Jag kollar mig själv i spegeln, och jag ser ut som jag alltid gjort. Jag har samma röst som alltid. Men jag känner inte igen en enda centimeter av mig själv. Vem är monstret i spegeln, och vart har jag tagit vägen? Jag vet inte vad som gick fel. Jag kan inte ens gå tillbaka längre, jag förtränger och förtränger för minnena gör för ont att tänka på. Jag beskrivs som en tjej som kan ta hand om mig själv, som är väldigt ansvarstagande och duktig. Men jag förstör mig själv, minut för minut, timme för timme, dag för dag så tynar jag bara bort ännu mer. Jag kommer närmre och närmre gränsen, gränsen då jag inte orkar bära mer. Mitt hjärta är tungt, och jag är trött. Trött på att famla i ett evigt mörker, på att vara ensam. Trött på att bli lämnad. Jag har så mycket att säga att jag inte ens får fram något. Inte ett enda ord. Ingen vet. Ingen ser. Jag trycker bort alla som bryr sig, drar mig undan mer och mer. Rädslan att bli lämnad blir större och större för varje dag, så jag fixar det själv denna gången. Är hellre den som sårar än den som blir sårad. Jag förstör för mig själv hela tiden. På onsdag så får jag äntligen, ÄNTLIGEN, träffa min behandlare igen. Mitt ankare, människan som orkar när ingen annan gör det och som lyssnar när ingen annan förstår. Hon har haft semester i två veckor, de två jobbigaste veckorna jag vart med om. Alla tror att det nya året ska bli bra, och att allting kommer förändras bara för att det är nytt år. Men förfan, man har fortfarande samma problem som förra året, man slåss fortfarande mot sina egna demoner. Saknar att vara behövd, saknar att ha någon. Knullar och super bort allting som har betydelse, viftar bort folk som vill mig väl. För jag orkar inte längre. Orkar inte bli sårad igen, orkar inte lita på någon ny. Jag äter i alla fall och det känns som att jag gått upp jättemycket igen. Jag orkar inte uppprepas hela tiden i alla mina blogginlägg men jag gör inte det, det känns i alla fall inte som att jag gör det. Jag vet att människan har en inneboende överlevnadsinstinkt och att jag ändå får skärpa mig och orka, men jag tycker att jag har rätt att säga att jag inte gör det. Man orkar tills man dör, så är det, som Therese skrev i sin bok. Och så är det faktiskt. För man har inget val, man har verkligen inte det. Man måste orka fast man egentligen inte gör det, och fast man egentligen inte vill. Men jag är så förbannat trött. Glömmer bort att jag lever med en diagnos, att jag inte är frisk ibland. Det är skönt och samtidigt jobbigt. Ta medicin varje kväll, som många andra i min ålder inte gör, det är svårt att komma ihåg ibland. Att dagligen kämpa för att inte skada sig, det är jobbigt. Jag skulle ge allt jag har för att få vara som en vanlig människa i min ålder. Men ingen förstår, ingen som inte varit precis där jag är förstår. De som aldrig lidit av psykisk ohälsa har ingen jävla aning. Det är inte bara att ta sig i kragen, det är inte bara att sluta skära, det är inte bara att börja äta. Det är så jävla mycket mer än så så håll käften, bara håll käften. Man har rätt till att klaga om man lider av psykisk ohälsa. Man väljer inte att må dåligt, våga inte ens hävda det. Det är som att säga till någon med cancer att de valde att bli sjuka, och de gjorde de för fan inte. Så snälla, håll käften angående det. Psykisk ohälsa är ett levande helvete, det är ett dagligt krig mot sig själv, det är att skada sig själv på utsidan för att döda saker på insidan, det är att inte alltid orka men att behöva göra det ändå. Och de som överlever, de besitter en enorm jävla styrka. Och de orkar ju, fast de egentligen inte orkar.