I got a feeling I belonged.
När jag var precis fyllt fjorton år så tog en kille mitt hjärta i sitt grepp. Ni alla här vet redan vem, så det är inte riktigt lönt att skriva. Han var också den första jag hade sex med, och jag älskade honom över alla mänskliga gränser som går. Och jag hoppas han gjorde detsamma med mig. Vi två, han och jag, gjorde allting som gick att göra tillsammans. Jag älskade honom galet, han fick mitt hjärta slå dubbla volter. Han lyckades alltid överraska mig när jag som minst anade det. Till exempel en fin dag i maj när han hälsade på så tog han upp en röd box och gav mig. Inuti låg ett berlockarmband med massa olika berlocker som han hade valt själv. Och sen beskrev han vartenda berlock. Såna saker kunde han göra. Han gick och handlade till mig när jag hade grov mensvärk, han höll om mig hårt när jag mådde som sämst, när jag sa att jag ville försvinna så började han gråta. Han torkade mina tårar när min pappa åkte in och det enda jag ville var att bokstavligen dö. Han åkte sextio mil för att få vara med mig en helg när allting var som värst. Efter vår första tid tillsammans så vände han helt och lämnade mig bara så, för att vi bråkade för mycket, för att jag och han hade hamnat lite snett som par. Den hösten slutade jag gå i skolan, jag slutade skratta, jag slutade äta. Jag visste inte hur jag skulle kunna göra allt det där utan honom. Så jag struntade i att göra det. Jag började röka igen. Jag gick ner X antal kilo och grät så fort någon nämnde honom. När min pappa frågade vad som var fel så sa jag rakt ut att jag inte orkade leva, att jag ville ta mitt liv. Och det var en av de första gångerna jag kunde se hur han brydde sig, hur oron lös i hans ögon. Utan min pappa hade jag antagligen inte funnits idag. Men i alla fall, i oktober, två månader efter mig och honom så kom L. Jag berättade om min uppväxt för honom och var tvärsäker på att bli lämnad, men tvärtom, han stannade kvar. Fast besluten om att inte lämna mig när vi knappt känt varandra i två månader. Han gav mig hoppet tillbaka, och jag lärde mig skratta igen. Med honom blev livet enklare, han fanns där när min diagnos sattes. Han fanns där när jag gråtit i timmar, när jag skurit mig, när jag inte pallade mer. Sextio mil ifrån mig så fanns han, han ringde fyrtio gånger klockan tre mitt i natten när jag egentligen ville dö. L fanns där hela våren, när jag försökte bli frisk. När jag trillade igen så hjälpte han mig upp utan några klagomål. Första gången vi träffades var i juni förra året. Allting kändes rätt och hans hand passade perfekt i min, mitt huvud passade perfekt på hans axel. Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna älska någon igen återfick hoppet och viljan, han gav mig det. Han har räddat mig på alla sätt en kan rädda någon. När jag valde en annan framför honom och jag bokstavligen krossade honom så stod han kvar. Natten samma kille lämnade mig pratade vi i flera timmar, han lämnade mig inte. Han räddade mig alla de gånger jag föll, oavsett vad jag gjorde mot honom. Ni vet hur folk säger att en är efterklok? Det stämmer in precis. För om ni läser om dessa två killar, vem hade ni valt? Vem var bäst för mig? Vi alla vet svaret på den frågan. Och nu efter ett och ett halvt år vet jag också det. Och jag hade gjort om allting för att slippa såra honom. Den första juni skulle vi ha firat ett år, vilket vi aldrig fick för att jag strulade till det rejält. Jag gjorde exakt samma sak mot honom som min första pojkvän gjorde mot mig. Jag är L evigt tacksam för allting han har gjort mot mig. För att han räddat mig, öppnat mina ögon när jag vägrat titta, gett mig hopp och skrattets konst tillbaka. Jag älskar denna killen över hela mitt hjärta, det går inte att jämföra med någonting. Jag sover tre timmar för att få prata med honom på nätterna, han lyckas fortfarande få mig att skratta, alltid. Han är utan tvekan min bästa vän, den jag alltid kan vända mig till. Och veta att han aldrig dömmer mig eller lämnar mig. Så L, om du nu får för dig att läsa detta så ska du veta att du är för bra för mig. Jag förtjänade aldrig dig och du förtjänade aldrig mig, det du förtjänade var en tjej som fick dig att tappa andan, inte en tjej som knappt orkade leva. Du förtjänar någon som får dig att tappa fotfästet, som får alla dåliga tankar försvinna så fort hon ler. Jag kommer alltid finnas kvar här för jag vill vara bra nog och räcka till, jag vill inte bryta fler löften eller bränna fler broar än jag redan gjort. Jag älskar dig och saknar dig, du räddade mig när jag var på gränsen. När jag stod på kanten så omfamnade du mig, bar upp mig och gick därifrån. Jag tackar dig för att du fick mitt hjärta att slå den svåraste tiden i mitt liv. Jag kommer aldrig sluta tacka dig. Och jag kommer aldrig sluta älska dig.