quotesbyM

Läser igenom en gammal blogg, hittar gamla kommentarer skrivna av honom. Texter från tiden det var vi. Vill bara slå rakt ut med armarna, slå och skrika och skaka. Det är så mycket som är förstört på dessa två åren. Så mycket som försvann sen vi tog slut. Är vi färdiga med varandra ännu? För det var vi tydligen inte sist. Han var den enda som kunde hantera mig, den enda som kunde krama om mig hårt hårt och skydda mig från mig själv. Jag måste ta mig själv i kragen igen och dra upp mig, jag måste ha ett långt samtal med mig själv. Jag måste måste måste verkligen sluta klandra mig själv för det som hände. Sluta klandra mig själv för hur jag mår också. Måste inse att han visste vad han gav sig in på, måste inse att det var han som gjorde fel denna gången. Men det är något annat som skriker i mitt huvud, som vägrar låta mig lägga skulden på honom. Jag skyddar honom så fort någon annan pratar illa om honom samt som jag själv är arg på honom. Men det är bara jag som har rätt att tycka och tänka om mitt och hans förhållande för det var bara jag och han som var i det. Och det var han som avslutade det, och jag grät inte ens en enda tår den kvällen. Men någon månad efter kom smällen, då kom allting som jag stängt inne. Det bara forsade ur mig, jag bara grät grät grät hela tiden. I duschen, bakom varje låst dörr, dunkade huvudet i väggen och skrek sönder kudden. Svåraste tiden i mitt liv hittills tog plats hösten tvåtusentretton. Och det kan vi nu konstatera. En far i häktet, en pojkvän sextio mil åt helvete, ett självskadebeteende, ingen medicin så ostabilt mående och självmordstankar/planer dagligen. Trevlig höst jag hade kan jag såhär nu efteråt konstatera. När allting började ljusna så lämnade han mig, precis som han gjorde sist. Över sms, han kunde inte ens ringa. Jag kan inte komma ihåg vårt sista samtal. Jag har inget minne av sist jag fick höra hans röst. Mitt hjärta gör ont så fort jag tänker på honom. Det värker och saknar, längtar efter honom. Fortfarande. Efter så mycket skada han gjort, efter så många delar han krossat mitt hjärta i så vill jag ändå ha honom. Även fast han gav upp och svek så tänker jag fortsätta hålla mitt löfte. Fast jag egentligen inte behöver så tänker jag aldrig svika honom. Fast han inte förtjänar mig så tänker jag inte svika honom. Jag mår dåligt och bra samtidigt och det känns konstigt, hjärnan försöker sortera vad som är sant eller falskt. Nu när människor frågar hur det är så kan jag inte ens svara för jag har faktiskt ingen aning alls.