quotesbyM

Okej, såhär. Jag tar min medicin ungerfär varje dag men glömmer den eller hoppar över dagar. De följande dagarna som kommer efter jag struntat i medicinen en dag är ett rent jävla helvete. Men ändå så blir det så att jag är för lat för att gå och ta den när jag kommer på det. Jag vet inte vad det är som spökar i mig. Mr. R är fortfarande kvar i mina drömmar, våldtar mitt huvud brutalt och jag orkar inte riktigt med dagarna så fort han spökat i min hjärna. Ångesten kommer i små små rus, och är intensiv och slukande. Den omfamnar hela min varelse och lämnar mig inte förrän jag är förstörd.

Fortsatt planering och snack angående DBT på måndag med KP. Jag vill verkligen få hjälp med det här för jag känner att det snart går åt helvete igen med allt dethär gällande självskadande. Det kommer ta på all min kraft att komma ifrån det, jag måste slita som ett jävla djur. Jag är så himla rädd. Jag tycks alltid hitta nya olika sätt att skada mig själv på, nya olika sätt att göra fel på.

 

Förra helgen åkte jag till C när klockan var halv elva bara sådär, tog typ två timmar. Jag sov där och åkte hem direkt när jag vaknade. Jag gör allting för att slippa sova ensam, för att få sova med en man som kan hålla om mig hårt. Så jag slipper vakna mitt i natten av mardrömmar och skrik. Det fungerade den lördagkvällen men alla andra nätter så är jag ensam. Helt ensam och lämnad utan Tintin. Varför kan inte han bo lite lite närmre så jag kan sova där när jag inte orkar vara ensam? Jag sover med P, med G, med N, med R och massa fler men jag vill bara sova med C. Han är mysig och han vill inte bara utnyttja mig. Den första av de jag träffat de senaste månaderna. Åtminstone är det det som jag tror. Han är mysig.

 

Max var här innan. vi körde min mamma till en grej där pappa spelade. Sen köpte vi godis på citygross och kollade på tjugo minuter av en film tills han plötsligt fick skitbråttom och var tvungen att gå. Vet inte vad det var med honom egentligen, kanske handlade om J. Blir isåfall jävligt trött på det tillslut. Jag kan ta mycket skit men inte mer av han och J, det är bara irriterande. Han är en fin kille i alla fall.

 

Åh mina fina vänner. Ni som läser bloggen, ni som hänger med mig, er som jag pratar med dagligen och som orkar sova med mig när jag har ångest uppöver öronen. Tacktacktack för att ni håller er vid liv. och för att ni lyckas hålla mig levande. Tack för att ni bär mig när jag inte orkar. Finaste allra finaste ni. Kärlek.