Vi pratade idag. Det känns så konstigt men samtidigt så vanligt och hemma på något vis. Det gör ont så ont i mig att skriva med honom. Vi är slut, han och jag och han har ett liv utan mig. Hans vardag fortsätter. Jag bad honom om ursäkt av någon förvriden anledning och han tog emot det. Jag vet att han fortfarande är arg på mig och jag vet inte varför. Egentligen är det jag som ska vara arg på honom. Elva jävla månader sammanlagt. Elva månader har vi varit varandras om man räknar ihop allt. Kan inte hjälpa att jag saknar honom, saknar oss som en helhet. Det gör ont att veta att jag förlorade honom. Hans morfar fick en stroke och är mycket förändrad. Och det gör också jävligt ont i mig för jag har inte kunnat vara där och trösta honom, torkat hans tårar. Det är ju bra med mig nu, men det blev bra två månader för sent. Finns inget att säga. Jag känner mig bara så förbannat tom. Saknaden efter oss är enorm. Det värker i hjärtat, sorgen tar vid. Varför fick vi inte mer än allt det här?