Jag är tjejen som väldigt ofta tar på sig ett för stort ansvar. Jag är hon som skrattar högt med sina vänner, skämtar hela tiden och berättar om naiva tonårstankar. Jag framstår som en tjej utan ett enda bekymmer, utan några problem alls. På utsidan så ser allting fint och bra ut. Mamma kommer på alla möten hon ska på och pappan han betalar det som behövs. Det är som att betrakta ett vackert konstverk men inse att det är en falsk kopia. För på riktigt så är jag inte den glada, spralliga och naiva tjejen som jag framstår som. Jag är också hon som sett för mycket våld, som torkat tusentals tårar och rymt mitt i natten. Jag har sett min egen mamma välja bort livet framför mig. Jag har kramat och pussat på smärtan mina vänner utstår i sina dagliga kamper. Varenda dag så börjar spelet om. Ett spel som handlar om överlevnad, som handlar om att den iskalla fasaden inte ska rämna. Jag kan inte räkna hur många gånger jag gått till skolan med två timmars sömn, utmärglad och trasig, men ändå lett och låtsas som att allting är just som det ska vara. Bara för att inte visa den svaga sidan. Sidan då man låter någon komma nära. Men efter ett tag, efter ett tag med kaosartade nätter och sömnbrist så tröttnar man. Jag gjorde i alla fall det. Det funkar inte längre att var min mammas förälder. Jag kan inte hålla hennes hand resten av livet hur mycket jag än önskar att jag kunde det. Hur dåligt samvete jag än får så är det inte mitt ansvar. Och jag får acceptera att jag aldrig kommer bli den naiva tjejen som inte har några problem, jag har sett för mycket smärta för att kunna vara naiv. Jag är sprallig och jag är glad. Och det är det inte alla som är efter det helvetet jag fått utstå.