quotesbyM

Min sjukdom dödar allting långsamt. Långsamt långsamt tar den allting som någonsin tillhört mig ifrån mig. Den tar mina vänner, gör så avståndet från min familj blir större och större. Den tar kärlek och närhet ifrån mig, gör så att ingen får lov att komma nära. 

 

Jag går omkring i alltför tunna tights i januari. Gråter i min halsduk på en tom buss på väg till skolan. Jag festar på helgerna och går omkring i staden som alla påstår sig älska. Men allting fortsätter vara så himla tomt. De säger att det blir bra bara man fortsätter leva. Och det gör jag ju, jag gör allting som alla andra gör. Jag snackar om det senaste modet, går på festerna man ska gå på, pluggar fysik och suckar över skolan. Men ändå så lyckas jag inte. Jag lyckas inte för allt i världen att bli bättre. Jag blir bara sämre hela tiden och jag försöker ju så himla mycket. Men varför? Varför blir det aldrig bättre?

 

Det är kanske just det, kanske just det att jag försöker så himla mycket. Det är kanske det som förstör allting och gör så att jag aldrig blir bättre. För att allting blir så krystat och för att jag skrattar falskt och ler fast det blöder på insidan. Hur kan en förklara för ett tjugotal människor att ens liv inte är som en vill? Att ens liv är ett skämt, att det är någon sorts kamp bortom vad som går att förstå Det är svårt för mig att vara som alla andra när jag har ett krig att utkämpa mot mig själv. Det kanske är bra att jag inte är precis som någon annan, alla är ju ett orginal eller vad är det en säger? Ta min själ och gör vad du vill med den, den är redan förstörd, den har redan gett upp på kärlek.

 

Äh. Jag vet inte ens vad jag skriver längre.