Jag dansar när jag är full, dricker så mycket att jag inte kommer ihåg någonting dagen efter när jag vaknar i en främmande säng. Natten sitter fast i lakanen, i väggarna, överallt. Och jag kan aldrig förstå hur det lyckas bli så. Jag åker tåg i två timmar till en främmande stad för att slippa sova ensam. För att inte behöva vakna halv tre med gråten i halsen och ångesten i bröstet. Jag gör allting för bekräftelse, allting för närhet. När alla gått och lagt sig så är jag kvar med ångest och misär. Stoppar fingrarna i halsen för att rena kroppen, drar metall längs huden för att känna mig levande. Gråter i duschen och låter det varma vattnet omfamna min helt förstörda kropp. Och jag ber mina vänner, de som vill rädda mig, att ta hand om sig själva. För det är ju bra nu, allting är bra nu. Jag övertygar alla om att ångesten som dödar mig på nätterna är borta, att jag inte gråter hela tiden längre. Jag har det bra nu, som jag sagt. Jag festar, träffar vänner och går till den förbannade skolan. Men ändå, ändå vaknar jag mitt i nätterna och vrider och vänder mig av smärtan i min kropp. När? När fan ska detta ta slut?