Det stretar emot. Alla nätter jag legat vaken med tårarna rinnande längs kinderna, alla ångestfyllda duschar fyllda av hett vatten för att kunna tvätta bort, för att kunna glömma. Det har gått tre och en halv månad sen vi tog slut. Det är en fjärdedels år. Men ändå känns det som igår. Kan komma ihåg i varje detalj exakt hur det gick till, hur allting som jag byggt upp krossades till ruiner igen. Det var mitt eget fel att det gick som det gjorde, jag beskyller mig själv som alltid. Jag är tvungen att stå ut med mig själv, tvingad till att möta mig själv i spegeln varje dag. Jag har en fungerande vardag, jag kämpar för att komma iväg till skolan, för att komma bort från mamma. Han bad mig berätta, han skulle fixa mig, laga mig bara jag berättade för alla hur det låg till. För de skulle lätta på det, lätta på hans ansvar. Jag kan inte räkna alla de nätter han hållt hårt i mig för att jag inte ska skada mig själv, alla de gånger han tvingat i mig mat. Det går inte att räkna alla de tårar han torkat och pussar bort, men tillslut orkade han inte. Men är det så jävla konstigt egentligen? Han hade jobb, hade press och andra att bry sig om samtidigt. Han kollapsade under trycket. Jag ville så gärna vara den underbara fantastiska tjejen han förtjänade, men jag var och kommer aldrig bli det. Det gör ont i mig. Att han och jag inte fick vara nära varandra längre än den korta tiden. Jag hånglar på fester, ligger med allt för gamla killar när jag är full, är konstant irriterad. "Han skulle varit besviken om han vetat vad du har blivit för människa efter honom." Så sa min vän som också känner honom. Vad fan har han för rätt att bli arg egentligen? Han lämnade mig ensam, han bara drog. Lik sin far. Han tog sönder det enda som fanns kvar av mig, så han har ingen rätt att bli arg. Jag bearbetar detta varje dag och jag tror jag kommer fortsätta med det resten av mitt liv. Man tar inte sönder någon man älskar. Jag överanalyserar allting hela tiden, spelar upp ögonblick om och om igen i mitt huvud. Jag skrev inlägg förra gången vi tog slut på en annan blogg. Det är verkligen så. Han är i Stockholm och lever sitt liv, han blir kär igen, hittar en ny tjej att vara med, som inte är lika jävla trasig. En tjej som kan behålla maten, se till att äta normalt och som inte vill ta sitt liv. Men är det konstigt egentligen? En nittonåring vill inte ha en flickvän som är ett psykfall. Och det får jag leva med.
Tack för din kommentar. Jag låg i dimma på sjukhuset och läste den och du fick mig att le lite, tack för att du är så fin.
Svar:Tack? Blev ju livrädd ett tag finaste du. Det är hemskt att man ska känna så, dock kan jag säga att jag förstår dig. Kämpa vidare och hör av dig om du behöver snacka, alltid här. Kram vackra Julia.
#2 -
-
bulldozer.blogg.se:
Tack för din kommentar. Jag låg i dimma på sjukhuset och läste den och du fick mig att le lite, tack för att du är så fin.