Why are we losing time?

Det har gått sekunder, minuter, dagar, veckor, månader sen vi tog slut. Sen vi slutade vara vi och blev några helt andra. Men ändå känns det inte så längesen som det tog slut, det känns som högst en vecka sen jag fick höra dig prata. Och jag vet fortfarande exakt hur du rullar på dina R och jag kan fortfarande höra hur ditt skratt ekar. Jag kommer fortfarande ihåg våra långa kramar, dina kyssar, dina armar runt min kropp och dina tunga andetag i mitt öra när vi hade sex. Jag kommer ihåg exakt precis allting med dig ända sen vi blev vi, och det är två år sen. Jag vet att du har ett ärr på höften och att din näsa är lite sne, och jag kommer aldrig glömma det fast jag önskar att det går. Min mamma har sagt att det bleks med tiden men jag kommer fortfarande ihåg din doft, ditt leende, allt allt allt. Jag kan inte räkna hur många gånger jag gråtit över oss, över dig. Och jag kan inte räkna andetagen jag tagit för din skull när jag inte orkat andas för mig själv, jag kan inte räkna hur många gånger du fått mig att le eller skratta. Jag får en klump i bröstet så fort du kommer på tal, så fort någon nämner dig. Fast jag vet att du är en helt annan nu så saknar jag dig fortfarande. Jag saknar din värme, din doft, allting. Och mitt hjärta behöver dig. Jag tänker på dig så fort jag är med någon annan för du är den enda som får mig att känna mig levande, som får mig att känna mig speciell och viktig. Det som gör mest ont är inte att vi gjorde slut, att det är att det är över nu. På riktigt. Att jag förlorade det dyrbaraste jag någonsin haft, min bästa vän. Min soulmate. Det bästa som har hänt är du och det sämsta som har hänt är du. Allt är du. Och det gör så svinigt ont att du har glömt allt det här, att du har glömt mig. Att du har blivit någon jag inte känner, kall och helt borta. Men jag är inte heller oskyldig, jag har blivit likadan. Mot alla förutom dig. För allt är fortfarande bara du du du, fast inte den du är nu, den du var innan. Fyfan R, jag saknar dig mer än vad jag vill förstå. Och förlåt, förlåt för allting jag någonsin har gjort mot dig. Det var aldrig meningen. 
Min vardag. | |
Upp