Och på något vis lyckades jag tappa allting igen. Fast allting var bra, fast allting flyter på. Val av skolor, hemma, överallt. Jag har vänner, jag gör saker på helgerna, jag gräver inte ner mig själv i gamla saker längre. Imorse på bussen kunde jag knappt andas för jag lyssnade på en låt av henne och du tog upp allt andrum i min kropp. Du raderade allt imorse och fick mig att vilja lägga mig under en sten och gråta tills allt jag är bara tynar bort. Jag saknar dig varje morgon när du inte ligger bredvid mig, varje dag jag inte får ett sms av dig, jag förlorar dig om och om igen när tågresorna inte längre är min vardag och när någon annans läppar nuddar mina. Och det tar aldrig slut för varje dag börjar det om igen. Dina ord cirkulerar runt i mitt huvud, och kvällen då jag torkade dina tårar känns som igår. Du har ett liv sextio mil härifrån och jag, jag är bara här. Mitt liv består 99% av att sakna dig. Och jag är så himla trött på det.