Just give me a reason
Hej lilla bloggen. Mitt intresse för att skriva saker här har svalnat, dels för stressen över allt och dels för att jag inte har den tid jag önskar att jag hade. Mitt liv har förändrats så fort på så kort tid. Det är helt sjukt. Men jag kan ändå inte undgå att märka en sak, och det är att jag, som alltid när jag skriver här, saknar honom. Jag kan tänka mig att det är enformigt att läsa om men det är också en sak jag måste få skriva om här. För detta är ju trots allt min blogg, och min fristad. Detta är min dagbok, den enda skillnaden mellan min blogg och en vanlig dagbok är att man kan läsa min blogg helt öppet, vilket man inte brukar kunna göra med dagböcker. Jag vet att ni här inte har den blekaste om vad jag som driver bloggen heter, jo okej vissa av er har det men inte särskilt många. Och det är för att skydda mig själv. Ni vet inte heller vad R heter på riktigt, för det har jag valt att utelämna. Han har själv min bloggadress och jag vill inte känna att jag på något sätt hänger ut honom, därför så står det inte hans hela namn här heller. Jag ville bara göra det klart för alla. Och nu till det väsentliga jag hade på mitt hjärta en kväll som denna. Jag tänker berätta om hur jag och han träffades. Jag saknar ju honom hela tiden, även när jag sover, och jag vill bara få en nostalgitripp och gå tillbaka till tiden då han fortfarande ville veta av mig.
R och jag träffades genom en vän. På nätet. Vi blev tillsammans efter sex dagar då jag redan hade hunnit förälska mig i hans röst, hans skämt och hans sätt att alltid få mig på bra humör. Den månaden vi träffade varandra var en av de mörkaste, men samtidigt en av de finaste månader jag fått uppleva i mitt liv. Sex dagar är en kort tid men jag grät av tanken att inte få prata med honom. Efter tre veckor träffades vi. Han var nästan två meter lång och hade åkt 60 mil för att träffa mig. Och så bodde han hos mig en vecka. Han var fantastisk, på alla sätt och vis. Och den veckan bestod i princip av att hångla och kolla film och mysa. Fast jag hade skola så fanns det inget mer än honom i min hjärna. Jag var så jävla förälskad på ett naivt sätt att jag nästan ryser när jag tänker tillbaka. Han fanns där den tiden och torkade mina tårar och fick mig att skratta när det behövdes. Jag grät dagarna efter han åkt hem för att jag saknade honom. Det gjorde mig galen. Men jag ville inte förlora honom, och han ville inte förlora mig. Så vi fortsatte att snacka varje dag. Vi spenderade hela sommaren ihop fast vi båda var så himla trasiga. Han fick mig att känna saker jag inte trodde var möjligt, saker det inte går att sätta namn på och saker som bara han och ingen annan fortfarande kan få mig att känna ibland. Han var mitt ljus när det var mörkt, han var min värme när det var kallt och han var den enda människan i hela denna världen som förstod. Som faktiskt förstod varför jag inte orkade mer och varför allt jag ville ibland var att försvinna. Det gör ont att tänka på att allting jag och han innebar gick sönder på bara någar få sekunder. Och att allt glädje vi brukade dela bara var försvunnen. Det gick dagar, veckor, månader utan honom i mitt liv men dagarna blev aldrig enklare, det blev liksom aldrig hanterbart. Det tog slut mellan oss i augusti 2012. Och den dagen kändes det på riktigt som att mitt hjärta gick sönder. Det kändes som att han var död. Utan någon som helst överdrift. Tre dagar innan vi hade våran åttamånadersdag lämnade han mig och blev sin egen igen. Och jag stod kvar där helt ensam. Att vi tog slut hade sina anledningar. Jag kämpade som fan för oss, det gjorde jag och det kan jag inte förneka. Det var han som tog slut på oss. Han som inte orkade längre. Och jag förstår honom idag, jag fattar varför han inte pallade. Det finns en gräns för varje inidivid och han hade nått sin. Allting blev för mycket.
Den hösten gick jag inte i skolan. Jag åt inte. Jag träffade inte mina vänner. Jag gled längre ifrån min familj. Den hösten blev hösten jag inte orkade spela längre, hösten då jag lät alla se att det inte var så bra. Min mamma ringde mig och pratade med mig i en timme och 90% av samtalet grät jag bara för jag hade inget att säga henne. Jag hade gett upp på allting. Jag vill också säga nu att R inte har del i att jag mådde så här pass dåligt. Vårt avslut räddade mig på ett sätt och krossade mig helt på ett annat. Varför jag tog det så hårt kommer ni så småningom få veta. Att vi gjorde slut gjorde så jag vågade be om hjälp och börja den långa processen att faktiskt bli frisk, om man nu får lov att säga så. För jag var väldigt sjuk under den tiden. I december 2012 så fick jag diagnosen som satte svar på så många frågor, och även R höll med. För under en liten tid då hade vi kontakt. Som sen inte fungerade. Hela våren 2013 gick åt att kämpa, jag slet som ett djur för att bli frisk. Jag gick och pratade med min kontaktperson en gång i veckan, tog medicinerna de bad mig att ta. Jag sa ifrån så fort det kändes fel eller konstigt och jag försöker allt vad jag kunde med allting. Sommaren kom och jag var ledig, spenderade två månader i stockholm med L som jag då var tillsammans med. Fram tills R kom in i bilden igen och vi båda två insåg att fan, vår historia var inte över än. Vi blev tillsammans i augusti 2013 och jag tror aldrig jag känt mig så lycklig som dagen han frågade mig det och vi låg i min säng. Detta höll i tre månader. De månaderna som kom att bli de mesta instabila i hela mitt liv. Jag var väldigt nära på att dö, ärren som finns på mina ben är från den tiden, och bilderna jag har från då är skrämmande att kolla på. Men så fort jag fick vara med R så mådde jag genast bättre. Men vi tog slut igen i november och jag har inte riktigt klurat ut varför. För det var han som lämnade mig, på samma sätt, denna gången med.Och jag grät inte ens när det hände.
Jag känner mig likadan som den dagen han lämnade mig. Jag känner mig tom. Jag kan inte säga att jag är ledsen över att det inte är vi, det går inte. Jag vet inte hur vi hade fungerat om vi fortfarande var tillsammans. Men jag gråter över det ibland, över att jag saknar oss. Jag känner inte R längre, jag vet bara hans namn och hur han ser ut. Jag känner killen han brukade vara och jag vet hur tungt han andas när han sover eller hur hans höfter ser ut. Jag vet allt sånt. Men hur han är nu? Jag har ingen aning. Jag skrev till honom för två månader sen. Och då var han helt förändrad. Men jag tror bara det var rent försvar, för att jag inte skulle se honom sårbar. För när man ser en status på facebook som han lagt upp, eller en bild, så är det precis som att jag kan höra hans röst uttala precis det han skrivit.
Jag vet inte riktigt hur jag beskrivit saker nu, eller hur allting ser ut. Jag orkar inte ens läsa igenom det jag skrivit. Jag ville bara få ut det här och slippa ha det i hjärnan, för jag kan knappt andas just nu så mycket jag saknar honom. Att hitta gamla parfymflaskor gömda på ens rum är inte det bästa sättet att komma över någon på. Men han, den killen, han räddade mitt liv tusen gånger. Och jag är honom evigt tacksam.