Igår tänkte jag såhär: imorgon ska jag vakna och vara stark. Jag ska äta alla dagens mål och inte sakna dig. Inte tänka på dig på hela dagen. Imorse när jag vaknade vände jag mig om och då förlorade jag dig igen. Sidan där du brukade ligga och sova är tom. Min kudde var blöt när jag äntligen orkade gå upp. Jag gjorde en macka med tomat på. Åt en tugga och kastade den. Och allt jag sa igår är redan brutet. Jag tänker fortfarande på dig och jag vill be hjärnan hålla käften för jag är trött på det här nu. Jag gick upp, jag klädde på mig, jag sminkade mig. Jag gjorde allt jag brukar göra. Och du var inte där. Jag behöver mat men lyckas inte trycka i mig något, fyra kilo lättare än för någon månad sen. Vad fan ska jag nu göra? Det är våren 2014 och jag står på exakt ställe som jag gjorde för två år sen. Enda skillnaden är att jag hade dig då. Och nu har jag ingen. Och på något konstigt sätt så är det väl så att jag förtjänar det.