quotesbyM - att allt det bästa inte hänt än

att allt det bästa inte hänt än

Ibland så känns det som att jag aldrig kommer kunna bli frisk igen. Som att jag aldrig kommer få lov att må b r a igen, att jag är dömd till att vara såhär. Det är höst, jag är kär men ändå så fortsätter denna karusellen som vanligt. Jag är så himla trött på det nu. Det har tagit mina vänner, mina pojkvänner, min utbildning, min familj och mina intressen ifrån mig, jag vill inte att det ska hända igen.

Och då säger ni att det bestämmer du väl själv. Men jag vill inte ligga i min säng, kallsvettig, inrullad i lakan och stirra upp i taket i ren apati för att kroppen vägrar lyda hjärnan. Jag orkar inte ligga med nästippen mot en kall vägg och känna hur tårarna blöter ner mina kinder och gör blicken dimmig. Men ändå så hamnar jag där, för det är inte jag, det är diagnoserna. Och nätterna när han inte sover med mig så kryper paniken inpå mig igen, jag ligger med armarna om knäna och skakar, jag försöker alltid fundera ut varför men jag har ingen aning.

Och häromveckan hittade jag mig själv på hans badrumsgolv med en pincett och en isärplockad engångsrakhyvel. Ingenting hände men det var inte långt ifrån. Möte med M på fredag, och då måste vi prata om detta. Jag skrämmer mig själv nu också, men tydligen ingen annan. Måste jag vara så bra på att dölja mina känslor.

Rörigt inlägg, rörigt huvud. Men så får det vara.