Det känns ändå värt det på något vis. Han och jag, det känns viktigt, någonting jag inte fått känna på väldigt länge, kanske inte någonsin händer här, just nu, hela tiden, varje dag. Det är vi två tillsammans och när han la sin hand på mitt ben innan och vägrade släppa mig när jag skulle gå hem så fick jag det bekräftat, det jag inte vågar fråga. Han är min, jag är hans och jag vill aldrig ha det på något annat sätt. Bara att tänka på honom gör så mitt hjärta värker av saknad, och då är han bara fem minuter med bil ifrån mig. Åh min älskling, som jag tycker om dig.
