Han smällde i dörrar och tog tunga steg och jag bara låg där. Panikslagen, rädd för att han skulle göra något mot sig själv som han skulle ångra sen. Men min hjärna gick, går, på högvarv för att jag inte vet varför han blev så himla arg. Har jag gjort någonting? Men jag kommer inte på vad i så fall. Jag blir rädd, krymper genast till en sexårig flicka som är rädd för att pappa ska hota henne. Men han vet inte, och inte jag heller. Nu sitter jag här, på soffkanten och bara väntar. Väntar på att bli hämtad av en kompis, ovetandes om vad det är som härjar i honom. Jag frågar men får inga svar. Jag vet inte om jag ska stanna eller dra. Jag kan ju inte vänta på honom hela dagen. Så jag åker, åker dem tio minuterna hem till mig istället, lägger mig i ett bad och gråter. Han är det värdefullaste jag har i mitt liv och detta gör ont. Ont så in i helvete. Jag var borta i fem minuter och sen var han bara borta. Jag har inte gjort någonting för att han ska flippa ur, ingenting. Nu är jag bara ledsen, ledsen och trött. Ja, herregud vad trött jag är.