Och viskar till mig du är värd att dö för
Och långsamt, utan att han själv märkt av det, har jag redan börjat trycka undan honom. När min ångest infinner sig så är jag tyst fast han frågar något, drar mig ifrån hans famn och ryggar tillbaks av hans hand på min kind. Det är så det alltid blivit när min ångest kommit. Jag vill ändra på det men kan inte och har ingen ork. Ska jag stöta bort honom nu också? Han som just nu skapar den lilla livslust jag har. Tankarna spökar: måste vara smal, måste vara snyggare, ha bättre betyg och allt allt allt måste jag för att vara bra nog. För jag har ju så jävla svårt att vara just det: bra nog för någon.