quotesbyM

Om att du fick i omgångar tvinga i mig två brödskivor och se hur jag grät i två timmar efteråt. Om att jag satt och stirrade rakt in i väggen och vägrade låta dig röra mig. Det var dagar som kantades av min ångest, av blod och sår som vägrade läka. Min dagbok bestod inte av klotter om dig och hur jävla fin du var, den bestod av ångest, siffror och mått. Allt handlar egentligen om hur pass sjuk jag var under vår tid, och att jag borde sökt hjälp flera år innan du lämnade mig. Det kunde gå dygn innan jag åt, jag kunde leva på vatten och müsli. Jag uppnådde allt det där jag alltid strävat efter när du faktiskt lämnade mig, men jag såg ingen lycka i det. För du var värd mer. Jag befann mig i ett svart hål, som aldrig tog slut, jag föll och det verkade som att jag aldrig ville slå i marken.

Och jag trodde då, förra hösten, när vi valde varandra igen att det faktiskt skulle gå bra. När jag blickar tillbaka och tänker på det så har jag inget minne av att jag svälte mig själv eller höll på att strula med maten, men när jag läser våra gamla sms så inser jag att det faktiskt var så. Att under hela vår tid tillsammans, när min pappa satt inne, så fanns det bara destruktivt i mitt liv. Och mitt i allt kaos så skulle du också få plats, vilket inte gick tillslut. Jag visste ju hur det var att gråta, vilja dö och sluta andas, och jag visste att det var det som var det värsta man kunde känna. Men så fel jag hade, jag upplevde det tusen gånger värre och ändå tusen gånger lättare andra gången du drog. Jag grät inte, jag stirrade bara in i väggen och kunde inte ens identifiera vad jag kände. Jag låg med fem killar på en månad för att jag inte visste vad jag annars skulle göra. Jag skar mig, åt oregelbundet, hade sex med folk jag inte kände, lät andra utnyttja mig och grät i duschen i hemlighet. Det var på ett sätt bättre, och ett sätt sämre. För jag gjorde någonting, jag fick utlopp för vad jag kände och gjorde någonting istället för att bara sova.

Men att få sova bort all smärta var för mig skönt på något vis, det var befriande. Jag levde i något sorts skal där ingen kom åt mig eller fick skada mig, och det kändes tryggt. Det jobbiga var bara när jag var tvungen att kliva ur mitt skal och umgås med andra. Fast mina vänner var hos mig med jämna mellanrum så var det inte många ord som utbyttes, det var mest kramar och förstående blickar, som att de ville vaka över mig och som att de förstod att jag kunde försvinna när som helst. Och jag förstår dem nu efteråt, jag ger dem all förståelse för att de aldrig förstod mig och vad som pågick med mig. Jag hade nog också för knappt tre år sen haft svårt att förstå hur min kompis kan gå från noll till hundra på två dagar. Hur hon kan uttrycka hur jävla dåligt allt är ena dagen för att andra dagen sminka sig, julpynta, shoppa, laga mat och baka som att allting var perfekt. Det låter inte jobbigt, men mitt liv är, har alltid varit och kommer alltid vara en berg och dalbana och det är någonting som jag måste leva med och jobba med. Det går inte att dölja längre, jag vägrar att gömma det för någon. 

Jag har numera vänner nära mig, inte hundratals, men vänner som förstår mig fast det inte är helt lätt och som orkar och vill lyssna på mig. En underbar jävla pojkvän som gör så att hjärtat slår ett extra slag när han kallar mig älskling eller när hans läppar nuddar mina. Det är han som ofta frågar mig när vi ses om jag har ätit fast han inte vet så mycket om mitt förflutna, som visar att han bryr sig om vad jag hittar på om dagarna och om jag svälter mig eller inte. Jag står min familj mycket närmre än någonsin, jag kan p r a t a med min mamma så fort det är något och ni anar inte hur skönt det är. Jag är bipolär, men jag kan leva ett fint liv ändå. Min bipolära diagnos är den enda jag inte kan stryka från pappret och helt ärligt så kunde jag inte bry mig mindre för jag utan att vara bipolär är inte jag. 

Så egentligen handlade det aldrig om dig, allt handlade om mig och min sjukdom. Och att vi båda två så desperat försökte blunda för den och gömma den. Men det går inte, det gick inte, för alla visste utan att jag själv hade en aning om det.

Det handlar om att jag nu aldrig skulle få för mig en sekund att ljuga om vad som har hänt och vad jag har gått igenom, för att det helt enkelt inte ska vara någonting att skämmas över längre.