Vi håller handen när vi är ute, han kramar om mig rent för ofta och pussar på mig när jag behöver det som mest. Det har gått lite mer än en vecka och han har lagat mat åt mig och kört mig till gymmet, inte tröttnat på mig fast jag förstört hans gympass. Så som jag känt en gång förut, för lite mindre än ett år sen, har jag börjat känna igen. Det är läskigt, skrämmande och min ångest gör sig påmind för att jag inte vet vad han vill eller vad han är ute efter. Han pussar mig över hela kroppen tidigt på morgonen när jag halvsover och jag ler ner i kudden för att han inte ska se. Har jag blivit som alla de andra jag föraktat nu? En nyförälskad idiot som kanske ska börja tro på kärlek igen. Äh jag vet inte. Det enda jag vet är att när han inte är här så saknar jag honom, när han lämnar mig hemma vill jag inte släppa taget om hans arm. Jag kan vara hans, bara han frågar mig.