quotesbyM

 

När jag var fem år gammal så separerade mina föräldrar. Det är en av de bästa sakerna som har hänt i mitt liv. Som femåring så hade jag redan ångest. Jag hade en pappa som drack för mycket för att döva sina känslor, en mamma som blev slagen och från och till ville ta sitt liv. Jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår, dagen min mamma drog hemifrån med mig och min storebror. Vi levde i en lägenhet i en liten by utanför stan, där alla kände alla. Innanför våra dörrar så var det krig. När min pappa hade druckit så började mina föräldrar bråka. Jag kommer ihåg en gång då han kastade ner henne för trappan så att hon nästan bröt sin nacke. Det är en underdrift att kalla det bråk, det vi levde i, det var ett krig. 

 

Min mamma sa häromdagen till mig att om vi hade fortsatt att leva tillsammans så hade antagligen någon av oss, eller båda två, inte levt idag. Min mamma har bett om ursäkt för alla år då hon inte fanns där, för alla bråk, för alla gånger hon druckit för mycket, eller försökt lämna oss. Mer än en ursäkt går inte att begära från någon. För hur man än vrider och vänder på det så går det inte att spola tillbaks och radera. Det går bara att be om ursäkt för det som hänt. Och att försöka bearbeta det, och tillslut gå vidare. Jag vet, och min storebror vet, att min mamma aldrig någonsin menade att skada någon av oss. Att hon alltid försökte göra det bästa av situationen. Men när man lever med sin plågoande, så slutar det aldrig bra, vi blev skadade ändå. 

 

Jag skulle vilja säga att min pappa också har bett om ursäkt för alla gånger han supit bort vår barndom, för alla gånger han gjort min mamma illa, för alla gånger han har sagt saker till mig om min kropp, eller för alla de gånger han valde att blunda för min psykiska ohälsa istället för att hjälpa till. Men han har aldrig yttrat sig om de åren vi levde i ett fängelse. Han har aldrig någonsin orkat prata om det. För i hans värld så var det bra då, när vi bodde tillsammans alla fyra i en lägenhet. I hans värld så var det pengarna som spelade roll. Att han drog in 70 000 kronor i månaden, att vi hade alla leksaker som ett barn kan önska, och att vi hade allting som man kan vilja ha som barn. Men vi hade inte det som var självklart för alla andra barn idag. Vi hade aldrig några föräldrar, vi hade inte en pappa eller en mamma. Allting vi hade var ett rum fyllt med leksaker, vi hade vänner, vi gick på dagis och i skolan, men hemma så var det aldrig lugnt eller tryggt. 

 

Idag så bor jag med min mamma. Jag har nyligen brutit med min pappa, efter att han vägrat be om ursäkt, och jag har slutat bry mig om det. Jag har tagit mig igenom en trasig barndom, psykisk misshandel och hat, ett förstört förhållande, ett självskadebeteende, självmordstankar och en ätstörning. Jag står på två ben idag, och jag vägrade som barn att låta det som hände ta kål på mig. Många har sagt, till mig eller till min bästa vän, att de inte på riktigt kan förstå hur jag orkade och hur jag fortfarande kan vara så trevlig, snäll och varm som de tycker att jag är. Och ibland så kan jag inte själv förstå hur jag orkade. Hur mina ben orkade bära mig och hur mitt hjärta orkade att fortsätta slå. Att idag kolla på min pappa, bara att ens möta hans blick, gör ont. Alla broar han har bränt, alla chanser han förstört, alla dagar jag gråtit på grund av honom. Det är inte värt det, och det kommer aldrig vara det heller. Han har förlorat den människan, hans dotter, som brydde sig mer än alla andra för bara två år sen. Och om inte det gör ont i honom, då vet jag faktiskt inte vem han någonsin var.