quotesbyM

Och hur kan jag glömma allt det där som hände? Alla kaosartade nätter med döden som lurade bakom hörnet, alla fina stunder vi delade intrasslade i varandra, hans andetag när han sov lugnt bredvid mig, hans kramar när jag som mest behövde dem. En människa som jag stod nära, som visade att jag aldrig någonsin varit omöjlig att älska, en människa som värnade om mig och som kunde göra allt för att rädda mig. Den första personen som visste allting om mig, från ätstörningar till en trasig barndom. Och som inte dömde. Hur kan jag glömma att han räddat mig från mig själv otaliga gånger? Det är sånt en människa inte kan glömma. I alla fall inte jag.

Och så är det de där nätterna då jag ligger vaken och inbillar mig själv att jag saknar honom. Men egentligen så är nog det enda jag saknar en person som han var för mig för två år sen. En som kan komma hem till mig klockan tre mitt i natten och hålla om mig genom de värsta panikattackerna, en som kan skeda med mig och krama bort min ångest när jag behöver det som mest. Och som aldrig slutar säga att jag är vacker, och som invänder när jag klankar ner på mig själv. Så som han alltid gjorde. Och sanningen är nog att jag är rädd. Räddare än förut då min egen far vände sig emot mig. Och jag har börjar hitta tillbaka till det där innan, innan honom då jag intalade mig själv att jag inte var värd någon som älskade mig. Någon som ville mitt bästa. Och min prestationsångest och önskan om att vara perfekt och tillräckligt, den har börjat ta form igen. Utan att någon vet om det så smygräknar jag kalorier, rasar i vikt utan orsak, isolerar mig själv i serier och otaliga timmar av sömn och drömmer mardrömmar igen. Och jag vill få ett stopp på det, men jag har ingen aning hur. Jag som alltid ger kloka råd till mina vänner, som aldrig följer dem själv, behöver någon som guidar in mig på rätt väg igen. Jag orkar inte ta ansvar för det längre. Och just nu, inatt, så orkar jag inte riktigt.