våra hjärtan har gått itu och du är långt långt borta nu
Och häromdagen så gick jag förbi honom igen. Våra ögon möttes för någon sekund och jag tittade ner i marken direkt. Gick vidare. Fokuserade på att ta steg för steg. Att inte kolla bak. Men när jag vände mig om så såg jag att han bara stod där. Bara stod där och tittade tillbaks. Jag suckade, vände mig om igen och fortsatte gå.
Jag blir rädd när sånt händer. När jag tänker på honom igen. Alla samtal vi brukade ha, alla dagar jag åkte hem till honom och bara satt och pratade. För att han var den enda som ville lyssna på vad jag hade att säga. Jag pratade så mycket att jag nu i efterhand kan tänka på att jag inte har någon aning om honom. Ingen aning om vilken skola han gick på, vad hans föräldrar heter eller om han hade en hund när han var liten. Men han berättade ingenting för mig heller. Och jag mådde för dåligt för att orka fråga. Det enda jag vet om honom är att han, för några år sen, jobbade på ett vårdboende eller ett behandlingshem. Med psykiskt sjuka människor. Han berättade en gång om en tjej som hade borderline, och hur hon kunde manipulera alla runt omkring henne så hårt att hon till slut fick tvångsvård. När jag tänker efter var det han som manipulerade mig. Och jag tänker ofta på att han och den här tjejen han berättat om, de är som syskon.
Så när jag möter honom på stan, i en park, en lekplats eller i affären så ryser jag till. Jag spenderade flera dagar med honom, vi åkte till willys, vi åt tillsammans och jag sov där. Jag spenderade alla hjärtans dag med honom, i hans soffa till en dålig film och ett glas vin. Vi umgicks, vi hade roligt tills det som tog sönder mig hände. Jag skrev till honom tio månader senare. Frågade hur han hade det, om han ville ses över en kopp kaffe eller bara prata om livet. Och han svarade att han gärna ville det. Jag mådde så dåligt och ville bara att någon skulle lyssna, om det så var mannen som en gång hade förstört mig. Men vi träffades aldrig, fast han ringde på nyår, full som ett as och ville ha mig där. Jag åkte hem i en trång buss och somnade gråtandes klockan sju på morgonen. Han hade redan tagit sönder mig en gång, och jag tänkte inte låta honom göra det en gång till.