quotesbyM

"Ska lägga mig i tid för dig, gå i terapi för dig. Du kan skrika eller hata mig, kommer ändå alltid välja dig."

Julhandlat med mamma, slagit in massa julklappar och kan inte sluta tänka på att han inte är min längre. Att jag är helt ensam. Det känns konstigt. Jag är inte ledsen över det på det sättet att jag gräver ner mig själv och vägrar vakna på morgonen. Men det känns sorgligt att vi aldrig fick fungera. Maten går som den går, det får vara så nu för jag orkar faktiskt inte. Lamotrigin insatt och mina läkare vet om mitt självskadebeteende. Och jag skäms. För nu är allting på riktigt, nu kan jag inte ta tillbaka det. Jag hatar att luta mig mot andra och lita på andra, särskilt vuxna. De säger att jag kommer igenom det här, och att det finns hjälp att få. Tänk så går det inte då? Tänk så blir det inte bättre? Jag är kluven, står mellan två punkter och försöker välja rätt. Men det är så svårt. Jag lever två världar, i alla fall känns det så. Mamma, pappa eller bror vet inget, inget alls om ärren som löper längs mitt ben medan alla andra vet. För de gör inget och de sårar jag inte. Och vad händer i sommar? För jag kan inte stänga in mig i tjocka tights hela sommaren. Jag vet faktiskt inte längre. Jag försöker hitta lösningar på allting, på alla problem som finns. Fast det inte går, och det inte är min plikt alls. Och så kommer julafton igen, det här året också. Och O får inte vara med. Fattar ni hur jävla orättvist det är? Hon var bara ett barn, barn ska få leva. Det gör ont i mig hur orättvist allting är. Jag kämpar på här hemma så gott som jag kan. Försöker åtminstone. Det är så himla svårt. Jag kan inte svara på om jag ligger inlagd över jul, eller nyår. Men jag ska kämpa för att orka. Annars blir det inläggning. Ingen idyllisk jul eller nyår men vafan, de får förstå. Jag har inget bättre att ha sagt. Kram på er, god jul och ta hand om er.